Ja, trots att jag lovat mig själv att inte trötta ut min omgivning med (enligt mig mycket roliga, fascinerande, otroliga, påhittiga, gulliga) utsagor om mina syskonbarn, har jag nu funnit mig själv i den situationen att så fort någon börjar prata om något, i princip vad som helst, drar jag de mest märkliga liknelserna till Selma och Hannes.
-Jo men jag tänkte vi kunde göra nå kul på fredag. Vad sägs om bio eller nåt?
-Ja, det är ju som Selma, hon har börjat hoppa i sin hoppgunga! Du skulle se´na! hon hyperventilerar och sparkar hysteriskt med bena för hon blir så gla´! Eller som Hannes när han fick åka lastbil med Johan...
Varpå min samtalspartner redan stängt av sina öron och tänker på något mer givande....
Jag har blivit en riktig tjatmoster (/faster)... Och detta lä väl hålla på tills jag får egna rara jävlar. Då byts huvudpersonen i berättelsen ut mot när min egen ungen var så duktig och bajsade på morgonen. Ni vet sånt där snack som morsor tycker är HUR givande som helst medan icke-morsor funderar på att säga upp bekantskapen.
Pratade nyss i telefonen med en morsa som berättade att innan hon fick sin unge var den där julklappen (musmatta med bild på svägerskan unge) så där måttligt kul. Nu har hon själv tryckt upp musmattor till både hela sin egen släkt, hans släkt och tanten i kassan på Ica. Spännande...
(Hur som helst så ÄR Selma ursöt i sin hoppgunga.) Tack Amanda för bilderna!
2 kommentarer:
hahaha! En nypa salt var det visst;)
haha! Roliga bilder!
Skicka en kommentar