Anställningsintervju + regn = dåligt tecken?

Jo, men man var väl kallad på intervju idag. Härligt! Kanske en vändning i mitt annars så långrandiga vardagsliv? (Höjdpunkten är när posten kommer.) Nervös som jag var ville man ju vara ute i god tid. Regnet hällde ner, fint tecken... Johan hade sagt att det tog supermax 30 minuter att åka dit (Olofstorp), så två timmar i förväg satt jag i bilen på väg dit. (Arbetslös så jag har all tid i världen...) Man vill ju inte vara sen eller fastna i trafiken. Första intrycket är viktigt har jag hört så varför inte ha tiden på sin sida? Jo jo. Det var jag och taxibilarna ute i trafiken... Jag kom fram drygt en timme före utsatt tid. Hur var det nu med första intrycket? Lite för tidigt kanske. Men va bra! tänkte jag. Då får jag en chans att se mig om lite i Olofstorp. Det fanns inget att se... Hittade dock en ICA-butik som säkert var nyrenoverad. År 1943... Well, duger for some lunch, tänkte jag och trippade in. Kassörskan tittade inte ens på mig. Hon blev nog inte anställd pga sin service-minded-ådra... Magnum mandel, utsökt lunch. Hittade en p-ficka i närheten och tänkte att det fick duga som lunchställe. så jag parkerade fårrden där och väntade.

Och väntade...
Och väntade...

Åt lunch. Och väntade...


Väntade...



Pillade med glasögonen...

Oj fan!
(Lärdom: Lek inte med glasögonbågen i munnen. Prova inte detta hemma!)

Efter vad som kändes som en evighet var klockan äntligen i rimlig tajming att närma sig Kvarnabäckens boende... Regnet hällde fortfarande ner. Perfekt. All min föning åt skogen. Men sen jävlar tog sig allt en helomvändning. Satt där och svarade på frågor, tyckte själv att det gick riktig bra. Spikade frågorna och kände mig riktigt nöjd, alltså! De sa att OM jag blev anställd var det först som timvikarie, sen med chans till längre vik, för att därefter, då jag samlat erfarenheten från målgruppen (autism) ha chans på en tjänst som habiliteringspedagog. Jasså, vad gör en sån då? Inte en aning men den tjänsten vill jag ha! Hur som helst så efter en timme tackade de så mycket och skulle höra av sig på fredag. Tack!

Väl hemma (hann precis före rusningen!) i garaget fick jag fnatt. Kunde inte låsa fårrden! Det var nå´fel på nyckeln. Efter 10 minuters lirkande, trugande, bönande, våldshandlingar och hugg och slag, upptäcker jag att det är fel nyckel. Kul. Huvudet hade fått kortslutning av spänningarna som släppte. Jag har stått och hållt i bilnyckeln med ena handet och försökt låsa med lgh-nyckeln.

Jaja, hem och ringde mamma, Johan, Johans mamma, Anna, Emma, vilka fler? för att tala om vad bra det gick på intervjun. Så ringer chefen från Kvarnabäcken. Jag frågade om jag hade glömt mina vantar...

JAG FICK JOBBET!

De hade bestämt sig på en gång för mig! Jag var BÄST BÄST BÄST!

Så, nu kan ni gratulera mig!

Hallegyd!

Emma och charmtrollet Selma.

Vi ska ha barn!

Inte gravid.

Gravid.
Johan alltså.
Ha! Där trodde du allt!

Titta vad jag hittade på Blocket!

"Får jag bo hos dig?" skrev jag till Anna på mms.
"Klart du får!" svarade hon, "Man kanske skulle slå till. Jag menar, både jag och Leffe har ju så bra hand med hundar och nu när Selma är 6 månader har vi ju all tid i världen!"

Jo jo. Till saken hör att Anna och Leffe visst haft hund. I två månader. Och fiskar också. I två månader. Och blommor också. I två månader.

Tillägnat Emma Ederyd!

Detta inlägg är till dig, Emma. Jag tänkte på dig när jag bakade för du brukar ju göra såna där roliga bröd, typ scones med valnötter och sånt. Här får du ett recept till din samling!

500 g torkad frukt, välj vad du gillar.

2 dl linfrö (eller ta hälften solrosfrön)

4 dl grovt rågmjöl (eller nåt annat grovt du har hemma)

6+1 dl vatten

1 pkt jäst (50g)

2 tsk salt

200 g hasselnötter (eller andra som du vill ha, kan även uteslutas för allergiker)

ca 11 dl mjöl (även detta kan blandas med nåt grövre)

Fibrex till topping


Gör så här:
Strimla frukten, lägg frukt, linfrö och rågmjöl i en bunke. Häll över 6 dl kokande vatten. Rör om, svalna till 37 C.

Rör ut jästen i 1 dl kallt vatten. Blanda ner jästvattnet, salt och nötter i degblandningen. Tillsätt nästan allt mjöl och arbeta degen i 10 min. Låt jäsa en timme under duk.

Arbeta in resten av mjölet. Dela degen i lämpligt stora bullar, ex 20-24 st. Toppa med exempelvis fibrex. Ut på plåt, jäs 45 min.

Grädda 12-15 min 225C. Svalna på galler.

Söta, grova bullar med ordentligt tuggmotstånd och mycket mättande!

Ungen är 3...

...och kaxigare än mig!

Han slirar på gruset och kör fullt gas! Tänk att jag skrattade! Han prylgalne far har köpt en "bilhjuling"!

Och så klart några favoriter...

Fårrden!!

Vi har ju som sagt blivit med bil igen då vår (eller ok då, Johans) BMW inte vill riktigt samma saker i livet som vi vill. Typ starta. Så vi drog i några trådar (rättare sagt Johans kollegas tröjärm) och begav oss ut till skogen förra helgen för att hämta vårt nyadopterade tillskott. Nu var det ju inte bara och bara att ta sig dit. Nej, nej. Klockan ringde 6.45 denna söndagsmorgon. Upp och iväg till tåget. (För att komma på att jag hade glömt ÖRHÄNGEN! Vilken tur att man har nödörhängen i handväskan. Vi slapp då ta ett senare tåg.) Tåg till Skövde, privattaxi (av Johans kollega) till Götene eller Fullösa (uttalas tydligen INTE Ful-lösa, inget gehör på det skämtet, inte). Ut i skogen alltså. Väl framme när det är dags att kliva ur bilen, sneglar jag på Johan och ser hur hans ögon spärras upp, hans rörelser blir långsammare, ett leende i ena mungipan letar sig fram, axlarna slappnar av och så säger han:

- Det är ju så här vi ska bo, älskling!

Jag blickar ut över gården och känner ett stort NEJ! Förtvivlan, hopplöshet och panik. Gården är till och med bilkyrkogårdens fasa. Så långt ögat kan nå syns halvfärdiga motorprojekt, lösa motorer, bilar utan något annat än chassit, en traktor, en motorcykel, fyrtio cyklar, ett älgpass(?), fyra bilar som går bara man fixar lite här och byter det och det... Och så våran tilltänkta... Det svartnar framför ögonen och jag känner hur det svajar. Jaja, det är bara tillfälligt (som det mesta i mitt liv just nu, känns det som). Den startar i alla fall. Nästan. Jo då, den startar med låter konstigt. Den utflykten som var tänkt som en ett-par-timmarsutflykt, visar sig ta hela dan. Jag fryser och vill hem. Johan har sedan länge glömt att jag är med och springer omkring som en 3-åring mellan det som en gång var bilar och skriker och skrattar och provstartar och lever om. Jag försöker ursäkta min käre sambo inför gårdens ägare men detta ter sig lönlöst då ägaren springer efter Johan och ständigt uttrycker: Jag vet! Visst är det fränt! Kolla här då!

Hur hamnade jag här...?

"Vi ska bara kolla lite här och se över det där, sen kan ni ta han om ni vill ha han..." Och det ville Johan...
Vaför försöka förneka? Vi kör Ronny och Ragges bil ändå ju...

Familjen Kawar- miljonärer!

Jo, det är sant! För det är nämligen Selma som spelar ungen i "The Grudge" och de har tjänat multum på den filmen nu!

Johans hemliga fetisch!

Jag kämpar och kämpar. Men jag har gett upp. Sist han hade en körning till S-holm, passade han på att träffa sin bror. De var ut och käkade och umgicks och gjorde killgrejer (kollade alla häftiga grejer på Tomas dator...?) I TRÄSKOR! På nåt sätt så har man väl som...gett upp? Men Tomas? Du som är så mån om kläder och allt och som har sån koll? Jag trodde mer om dig! Jag kräver en kommentar! En ursäkt! En förklaring! Vad som helst! Hur kunde du tillåta detta?

Johan har då utökat sin kollektion av varsel(arbets)kläder... Jo... Var på Jula i helgen, Johan köpte en vinterjacka (bild), handskar med lampa (för att komplettera kepsen med lampa, jippie...), fleecejacka med samma smickrande färg som vinterjackan och lite mer smått och gott och måste-ha-grejer. Nej, men det är väl klart att man ska tänka på säkerheten. Att man syns i trafiken och så. Men när vi måste diskutera att han inte får gå på stan i dessa utstyrslar, då har det fan i mig gått för långt!

En riktig bloggers!

Jag är nu officiellt en av dem! De som tar sina bloggar på riktigt stort allvar! Härmed redovisar jag hur jag denna måndagförmiddag arrangerat en bild för att lägga upp på bloggen. Va?! Är ni inte lika impad som jag? Jo ni! Nedan skådar ert öga mitt allra senaste projekt. Efter att ha bott på Freskvägen i ett färginferno, tog sig lägenheten på Seglaregatan formen vit. Vitt vitt vitt! Känslan av perfektion och tillfredsställelse har aldrig varit så påtaglig. Tills för en vecka sen. Då kliver jag in i lägenheten och får en tråk-upplevelse. Allt är vitt. Ja, men du ville ju ha det så. Jo, men kanske inte SÅ vitt. Nehe... Blipp, blipp, blipp på telefonen.

- Hej, Johan! Det är jag. Jo, nu ska det vita ut. Vi far på IKEA till helgen och köper (nya, hade inga) gardiner. Vaddå, lastbilsträff i Gråbo? Skulle inte tro det! Men din motornörd! Vi ska på IKEA. Punkt.

Jo, då. Klart det blev IKEA. Inte nog med det. Man kan inte prata IKEA utan att nämna en viss... shoppoholic? Jag har efter alla dessa år av upplärning från IKEAs mest trogna kund, anledningen till att IKEA går runt, hon som använder IKEA som syre, klått min storasyster Anna! Två IKEAvaruhus på fyra timmar! Vore det inte för att IKEA stänger skulle hon aldrig åka hem därifrån. Jag går sakta igenom avdelningarna men hon tar alla rekord. Hon kollar ALLA, jag menar verkligen ALLA prylar. En annan sveper blicken över avdelningen man kommer in på, kollar på kom-i-håg-lappen, hhmmm, nej inget här. Anna, hon har inte ens en lapp. (Jag har kommit på varför, då måste hon dit dagen efter också... Plus att Leffe då aldrig kan säga att hon ska hålla sig till inköpslistan.) Hon memorerar allt, produktnamn, mått, tag-själv-lagersplacering. Helt sjukt. Hon läser kanske katalogen på toa (som hon gjorde med tele.katalogen när hon var liten, jo, hon gjorde det) och sen sitter det. Ja, Ingvar Kamprad kan vara lycklig att han har Anna.

Åter till mitt enorma vita problem. Johan har köpt en bil. Av stolthet och högmod lägger jag INTE upp en bild. Det är en Ford. End of story. Vi tog bilen till IKEA i Kållered. Drog igenom varuhuset på jakt efter de perfekta gardinerna. Jo, då, Johan fick minsann lov att hänga på. De fanns inte. De var slut. Efter ett smärre vansinnesutbrott på IKEAs tygavdelning, några andningsövningar och fyra cigaretter (IKEA har rökrum!) senare, (Och Johan ändå 800kr fattigare) begav vi oss till IKEA i Bäckebol. Det var då väl själva fan om man inte skulle få tag i de där gardinerna! Jo, då Johan hängde minsann på. Han kände samma som jag. Jo, då. En timme innan stängning (varför de nu bara har öppet till 18 på helgerna?) resignerade jag. Johan hade redan gjort det vid tygavdelningen på IKEA nr 1. Hepp. De fanns inte här heller. Johan gjorde allt som stod i sin makt för att jag skulle hitta och gilla ett annat tyg som skulle vara dugbart nog att sys och hängas i vårt vardagsrum. Vid det här laget hade min ilskna attityd gått över till ett mer martyriskt tillstånd med eftersläpande fötter, blicken i golvet och underläppen vid nedre delen av magen. Orange. Det var allt jag ville ha. Orange. Jaja, Johans ansträngningar lönade sig och precis när IKEAs städpersonal var på väg hem kunde vi ändock något belåtna sätta oss i bilen (Johan ytterligare 900kr fattigare) och styra kosan (den hemska Fårrden) hemåt. Notera att till och med frukten på bilden matchar! (Hade jag valt t ex grönt till vardagsrummet hade så klart endast gröna äpplen, vindruvor och omogan bananer köpts hem)Och ett litet fynd från fyndhörnan blev det också. En fleecefilt stl. mini? En barnfilt kanske! Gardintyg, filt, soffkuddstyg och så klart den lilla fleecefilten.

Glömde så klart att köpa gardinstång så när gardinerna väl kommer upp har jag säkert ändrat mig angående färgval vilket berättigar ännu en tripp till IKEA! Ja! Johan? Johan? Kom fram! Du kan väl inte gömma dig under bordet! Sluta dumma dig! Kom nu! Mot IKEA!

BLÅ av avund...?

Jag jobbar. Fy, usch och ve och fasa och alla andra svordomar jag kan komma på! Åh, ett spännande, utmanande, utvecklande nytt jobb inom socialt arbete som jag har pluggat till i 3 1/2 år? Nej, inte direkt... Ramla inte av stolen av avund nu men jag är på ett demensboende. Och nej, jag har inte flyttat dit (om det ändå vore så väl), jag jobbar där. Vad ska man göra? Inte en kronjävel är man beviljad någonstans så det är till att jobba medans man söker jobb. Ironiskt. Jo, men inte lika ironiskt som att om jag behöver pengar får jag gå till soc.
- Hej Annika! Vad kul att se dig igen! Visst var sista kursen på skolan hemsk?! Jo du, är jag beviljad nå´slantar, eller...?

Kul kul...

Tänk om...

...man fick vara liten och krypa upp i morfars famn och bara ligga där och mysa. Då kunde han stryka sin stora varma hand över håret och berätta såna där roliga minnen om hur det var när han var lillgrabb...

Ralf, nu flyttar jag hem till dig! Ska bara packa lite och skriva en lapp till Johan...

Tittut pappa!

...skrev min storasyster och skickade ett gulligt mms på sin dotter till sin make när han var på jobbet och slet för brödafödan. TITTUT SELMA! skickade han tillbaka med denna bild. Jo... dom är fortfarande gifta... Tro´t eller ej...

Leif Kaviar, man kan inte annat än att älska dig!

Pussgurka!

Selma ÄLSKAR sin moster! Om än dock något påtvingad kärlek...

Balookänslor!

Jo, som sagt så refererar jag ju mest till mina syskonbarn nu för tiden... Men det här är faktiskt allvar. Jag blev överlycklig när Kalle fick ett barn. Guud, så kul! Men när Selma kom var det som om ytterligare en bit föll på plats. En tjej! En lärjunge! Jag kan lära henne allt jag kan om tjejlivet! Make- up, vilka brillor passar, hur killar fungerar (sånt man tror man har hum om men blir lika förvånad varje gång), vilka färger matchar inte, ja, ni vet vad jag menar. Girlstuff! Jag tycker man ska börja tidigt så Selma har redan börjat kolla in bågar (om än dock något stora så snackar vi principen, breda bågar till päronansikte...liksom moster) Jag ska ju hem om en vecka och hälsa på så tills dess har jag förberett en liten mapp med lite grundläggande info och fakta som kan vara bra att börja med, lite hur man lägger ögonskugga för att få rätta looken och lite sånt. Läppglans på små läppar och stift på större...

Men trots att Hannes är kille så tycker jag att han ska få prova på båda (tjej- och killgrejer) för att sen få välja själv. Amanda (storasyster) har hjälpt till lite på traven och nedan ser vi Hannes i höstens färger med matchande örhängen. Mycket kreativt färgval med klänning och make- up. Vi är rätt nöjda.

Modellen tillsammans med stylistens (storasyster Amandas) vän, Mikaela.

Den som sa´re han va´re´!

Don´t we just LÖÖV självinsikt!

Skräckexempel!

Texten på bilden: "Åt en bulle med ost och drack ett glas juice. Det var gott. Mina hemorrojder värker fortfarande men salvan jag köpte igår ska..."

Fick en kommentar här om dan: "-Du skriver ju mest om andra, så det är ju lite svårt att veta vad DU har för dig på dagarna..."

Ja, och detta är varför (se bild). Alltför många bloggar om (enligt mig) alltför intima, personliga och rent av tråkiga saker. Även om många försvarar sig med att "bloggen är ju som en dagbok". Jo visst, men det är ändå på Internet, upplagt för allmänheten att läsa. Om du vill skriva av dig för att må bättre kanske du ska satsa på en dagbok i pappersform och bespara oss andra en massa tråkigt vetande om hur många maskiner du hann tvätta mella kl. 13- 17.

Jag klampar säkert på fler än två tår nu men jag tycker ändå att en blogg ska ha lite underhållningsvärde för de som läser. I och med att man väljer att blogga så är det ju i ett offentligt rum man yttrar sig och då bör det även vara lite intressant eller skojigt för läsaren. För man vill ju att bloggen ska synas och att folk ska läsa och kommentera, annars skulle man ju inte ha en blogg, eller?

Så svaret på varför jag inte skriver om mina vanliga vardagar är för att jag vill behålla de få läsare jag har och att folk ska tycka att jag skriver om lite roliga saker och inte vad jag åt till frukost, att jag ska iväg och jobba och att jag var trött när jag kom hem...

Hemlängtan...

Det skrider mot mörkare kallare tider. Det vittnar kvällsluften om. Jag känner mig som kvinnan i "Chocolat", när nordan blåser är det dags att vandra vidare. Okej då, kanske inte riktigt så men visst känner man konstigt nog en viss dragning till Norrlann´, kära Norrlann´när det börjar bli kallt. Minnen om kalla klara vinterdagar tränger på och smaken av alldeles för het O´boy och limpmackor med ost känns van på tungan. Snö som blåst upp i ansiktet har smällt och lämnar kalla röda märket på kinden. Ett djupt andetag på Norrlann´sfjällen är värt tio i stan. För att ni ska förstå vad jag pratar om (Ja, inte du då, Anna. Du vet.), så delar jag med mig av några av de vyer jag och sambon upplevde varje helg förra vintern. Ett djupt andetag och jag längtar hem...