Alla och jag.

Slitna jeans, gärna åt de gråa nyanserna som en gång i tiden säkert var svarta, långt stripigt hår, kanske ett band runt huvudet, en gammal urtvättad t-shirt vars tryck skvallrar om musikaliska minnen från 80-talet, och så klart den obligatoriska västen. Vad vore väl utstyrseln utan västen? I alla dess färger och former: jeans, skinn, militärmönstrad, you name it. Ivrigt påsydda tygmärken som även de visar på tidigare erfarenheter inom den musikaliska eran av HÅRDROCK. 57 ooo människor på ett och samma ställe, alla där för samma sak. Jag har varit på IRON MAIDEN och fråga mig inte vad jag gjorde där. Snacka om malplacerad! Jag såg nog ut som en riktig lantis där jag stegade in på Ullevi arena i lördags kväll. Mina ögon höll på fara ur huvve på mig då jag blickade ut över denna sannerligen märkliga folkskara och insåg att jag nog måste ha gått fel. Vad gjorde jag då där? Ni som känner mig vet ju att jag helst föredrar en stilla visa av Tommy Körberg eller då jag ska festa till det lite på tisdagskvällen kan ju faktiskt Brucan åka fram ur min tämligen tunna skivsamling (Tommy Körbergs julfavoriter, Bruce Springsteens greatest hits och nån singel från -93). Jo, men det var väl så att min sambo fått denna upplevelse i födelsedagspresent av sina föräldrar och som den goda kristnan hustru man är så följde jag troget honom till detta inferno av hårdrock. (Men jag fick gå på Burger King på vägen hem! Vad mer kan en kvinna önska?) Men faktiskt var det rätt ok, trots att jag aldrig själv skulle betala för detta. Det är bara Tommy och Brucan som får mina pengar.

Men det var en sak som imponerade rejält och det var när vi (alla 57 000) skulle ut därifrån. I rikting mot centrum tågade vi i samlad trupp liksom ett gigantiskt demonstratationståg. Det var mäktigt.

Det var nästan fullsatt på Ullevi.

VERONICA!

Din förbannade...Nej då, här kommer inget annat än lite tro, hopp och kärlek! Var så god! En påminnelse om ditt faktiskt underbara rika liv. Ibland är det upp och ibland är det käpprätt åt helvete men för det mesta har du det bra. Ville bara påminna om det, trots att jag förstår din frustration och du gärna får dela med dig.

Allra käraste systrar...

Stålkvinnan i mitt liv! Hon är min förebild, min idol, min bästa vän, min inspirationskälla. Hon är min STORASYSTER!

Emma min Emma! Vem är väl som du?

En femåring kanske?

Råd till den mer ovetande...

Har då nyss fått lära mig att för att Ni ska kunna kommentera mina inlägg ska Ni fylla i alternativ Namn/URL. Nu vet Ni det. Det behövs alltså inte alls bli medlem på nå Google-konto eller nå annat sånt där konstigt, modernt eller ungdomligt.

Sol ute, sol inne, mord i sinnet.

Med avsikten att kallblodigt plåga och mörda begav vi oss ner till havet. Vinden tilltog då vi närmade oss det mörka vattnet. Himlens svarta moln erinrade nästan om forna krigsdagar. Inte en människa syntes till och det höga gräset längs kajen såg skrämmande ut, som om det döljde något. Vi såg på varandra och med en gemensam nick, inga ord behövdes, vadade vi ut i vattnet. Vi hade vårt uppdrag och vi skulle inte misslyckas. Inte den här gången. Utrustade med ytterst få men dock så skarpa vapen hade vi bara en sak i huvudet:

FISKA KRABBOR!!!

Ok, solen kanske sken och den hårda vinden kanske var den saltdoftande sunnan. Gräset döljde inget annat än lekande barn (till åldern jämngamla med oss i vårt dåvarande sinneslag) och det mörka på himlen var drakar som barnen upphetsat skickade högre och högre upp mot den varma solen. Vid närmare eftertanke var det faktiskt en riktigt vacker eftermiddag vid Tumleheds småbåtshamn. Jag, krabbguiden Veronica och hennes trogna assistent (och lillasyster) Cilla var dock på ett uppdrag. De skulle se till så att jag fick mitt livs första lektion i krabbfiske.

Jag, som i närmare två timmar pratat om att äta upp de krabbor vi skulle fånga blev dock översköljd av en viss känsla av besvikelse då det visade sig att krabborna i fråga inte hade en diameter på mer än cirka 6,5 cm. Ben inräknade. Klorna var då som min lillnagel... Jag måste erkänna att jag till en början var måttligt road över de invanda krabbfiskarnas förslag över att åka och lura upp småkrabbor med hjälp av en hjärtformad håv (!) och klädnypa på snöre. Men så småningom insåg jag att det var bland det roligaste sätten att fördriva en tisdagseftermiddag i mitten på Juli, jag varit med om. Jag fann mig själv skrattandes och hysteriskt skrikandes om vartannat samtidigt som jag hade fullt sjå med att hålla mina 41:or kvar på den extremt smala bryggan.

Tre timmar senare begav vi oss tillbaka till guidens föräldrars hus för att dela med oss av våra (mina) nya erfarenheter likt en gammal fiskare som kommit hem igen efter två år på världens alla hav. Detta visade sig dock överflödigt då ryktet om en galen norrlänning på en av bryggorna nere vid havet, redan hade nått deras hus.

Efter en sen men ack så välkomnad middag följt av kaffe med hembakt var det dags att säga adjö, dock med löftet om att morgondagen skulle ha mer krabbfiske i sitt sköte (då med bikini för maxad bränna och gärna lite vattenblåsor som bevis för ansträngningen).

Taxi Djurasevic´ tog oss tillbaka till hotell Gamla Tumlehedsvägen där jag numera är inskriven på obestämd tid.

Efter en tuff morgon...

...och en sömnlös natt börjar jag nu bli människa igen. Sov över i Torslanda i natt hos David och Veronica efter att i en stunds tillfällig sinnesförvirring lovat bort mig själv som barnvakt. Jag hade lovat Veronica sovmorgon då David skulle iväg tidigt:

- Självklart tar jag hand om ungen eran! Jag är faktiskt bra med barn om jag måste!

Varefter David bröt ut i ett gapskratt följt efter en stunds misstänksamhet mot mitt förtroende som nanny. Men sagt och gjort. Klockan 08.00 infann sig nannyn i stadigaste givakten, redo att möta fienden i vitögat, Evelinn alltså.

Tack och lov vaknade fiendens mamma innan pappan gav sig iväg och ungen lever ännu.

Vad det gäller den tuffa morgonen så har jag och Veronica haft en riktig grinstart på dagen. Starkt kaffe, mycket snus, snor och tårar. Vanlig tjejterapi en vanlig tisdagmorgon.

Je må jö...

...lägg opp litt´ bilder på tjocka släkten!

Je å kärn, momma, EO å mågen min, å moja.

Å förrästen, tack Lisa för din bilddagbok! (Inte stulit, bara lånat!)

Älskar...

...KORT PÅ MIG SJÄLV!

och lite på Johan oxå.... han får väl va mä på ett hörn då...

Första Dagen Av Resten Av Mitt Liv

Jaha, då var det dags även för mig! På grund av yttre omständigheter (hot, gråt, skrik och slag) har jag nu tagit det mogna och faktiskt (inte) självvalda beslutet att börja BLOGGA.

Ok, jag erkänner... Jag kanske skuttade upp ur sängen i morse, skyndade mig till Hisingen för att få hjälp att starta upp med denna...



Testing, testing...

Alla säger säkert detta, men MIN hund är SÅ snäll!