....meddelande av anna s på fejjan så min bloggnerv började att rycka!
Jag har flyttat. Johan fick flytta med. Jag är väl snäll? Johan är en tidsoptimist med attityden att allt ordnar sig. Jag är en obotlig pessimist med inställningen att ALLT måste planeras i detalj för att inte gå om intet. Att vi fortfarande är ilag kan inte förklaras på annat sätt än att min socialarbetarroll tagit över för att in i döden ha hoppet om att han kan och SKALL förändras! Hörde det en gång, att i och med att en man och en kvinna blir ilag påbörjas förändringsprocessen direkt! Mannen skall göras om! Ny klädstil, bättre frisyr! Han skall manas till ett bättre arbete och ha mer framtidsvisioner. Varför valde man då honom? Jo, kanske för att man likt ett renoveringsobjekt såg potentialen...? Potensen...? Impotensen..? Hur som haver så är det väl visst så att det ärven finns en gnutta LÖÖÖV med också! Doktor Moa (Phil) har talat, sätt in pengar på bifogat plusgiro.
Igår skulle vi lämna tillbaka nycklarna till vår gamla lgh som vi hyrt i andra hand (Inget som rekommenderas för den nervklene. Hur länge får vi bo här? Vart ska vi ta vägen sen? Vad gör vi om vi inte hittar något nytt? Vad kostar en natt/ månad på Stadsmissionen?) Och jag min virrpanna! När vi möter det gamla hyresvärden så sträcker han fram handen för att hälsa. Hej, hej, säger jag och presenterar mig med mitt namn! Ja, vi har ju bara träffats typ 10 ggr! Jag blev tillfälligt sinnesförvirrad och kunde sen inte sluta skratta! Jag såg en glimt i hans uppspärrade ögon, liksom han tänkte: eeh..., ja hej du! (vem faan har jag hyrt ut till?! Pucko!) Johan skämdes och gned sig i pannan och nickade menanade till värden ungefär som att: ja, hon har fått permis från sin dagliga verksamhet... Tack och lov behöver vi inte ses igen. Så till vida städningen är ok...
En vän till mig köpte en lgh för ett tag sen för 1,3 miljoner. Sen sa hon att det visst var ett litet impulsköp (typ som en kjol på H&M...) och att de nog skulle ha tittat runt lite mer. Så gjorde vi här om dan men summan handlade bara om en tusenlapp. tack och lov! Vi for iväg för att köpa två kohudsmattor på annons som vi hitttat Blocket. Johan köpte för ett tag sen en cowboyhatt (jag vet! Fråga inte!) och kände väl i sitt stilla sinne att han behövde ngt som matchade ihop med den. Och som den kristna, trogna hustrum jag är (ja, i praktiken är vi gifta om än dock inte juridiskt.) följde jag lydigt med och såg till att köpet gick i lås. Detta gör visserligen mig till medbrottsling men jag yrkar på att jag bara följde order! Väl hemma, efter att ha lagt ut mattorna på alla tänkbara ställen i hela huset (försökte med trapphuset en snabbis också) insåg vi att det varken var vår stil (nej, Johan, det är fortfarande Kålltorp och inte Dallas vi bor i) eller att de överhuvudtaget fick plats någonstans. Så ungefär 17 minuter efter hemkomsten med mattorna togs det mogna beslutet att lägga ut dem på annons på Blocket. Igen. Johan kom till sans och ringde därmed inte på annonsen om chesterfieldsofforna och har heller inte börjar röka inne (som han skulle börja göra i sitt dallas-vardagsrum med dov belysning och bokhyllor till taket. Inte att förglömma minibaren i jordgloben...!)
Eftersom ni fortfarande läser. (jag vill ju bestämt tro att det visst är fler än en som läser) En snabb uppdatering: Jag har börjat arbeta efter min icke-förtjänta semester. Jag börjar efter några månaders kringlullande (jag vet vad DU läste!) på jobbet äntligen börjat inse vad jag är anställd för. En ganska behaglig känlsa när man sitter på vagnen till jobbet att faktiskt veta varför man åker dit! Jag bantar fortfarande. Eller ja, prövar på min nya livsstil. Idag i alla fall.
Jag dödar mina älsklingar hela tiden! Har dödat massor! Anna sa att i reklam- (och inrednings-)branschen pratar man om att "kill your darlings". Om man håller på med ett projekt som inte går i lås, exempel inreda vardagsrummet, på grund av att man inte riktigt får till det så som man vill ha det, så måste man ta bort det man tycker mest om för att sedan börja om. Eftersom att allt antagligen hänger på den grejen måste den bort för att man ska kunna tänka om och tänka fritt!. Då det inte gick att slänga ut Johan har jag nu kommit till insikt om att MONSTRET åker! (inte jag alltså, utan min gigantiska fåtölj). det är med sorg i sinnet som jag nu deklarerar för första gången offentligt att den has to go. Vårt stora fina vardagsrum känns som ett dockhus med monstret i. Inte ens att ha den på högkant som TV-bänk funkade. Johan sprang omkring och skrek att TV:n skulle ramla och gå sönder. För att slippa se eländet (Johan i panik alltså) fattade jag det fruktansvärda beslutet att adoptera bort honom (fåtöljen alltså, Johan vore för gammal för att adopteras bort. Han skulle inte anpassa sig i ett nytt hem.) Så nu är det bestämt!
Johan har förresten börjat i kognitiv beteendeterapi! Han kom och hämtade mig på jobbet härom dan i Angered och fick se livs levande invandrare! Good job, Johan! Till en början försökte han göra sig ett med väggen men så småningom såg han mer bekväm ut. Ansiktet började slappna av och han såg inte längre ut som han stod och gjorde olycka i byxan! Nästa gång ska han få hälsa på en (invandrare alltså)! Men små steg!
Jag har flyttat. Johan fick flytta med. Jag är väl snäll? Johan är en tidsoptimist med attityden att allt ordnar sig. Jag är en obotlig pessimist med inställningen att ALLT måste planeras i detalj för att inte gå om intet. Att vi fortfarande är ilag kan inte förklaras på annat sätt än att min socialarbetarroll tagit över för att in i döden ha hoppet om att han kan och SKALL förändras! Hörde det en gång, att i och med att en man och en kvinna blir ilag påbörjas förändringsprocessen direkt! Mannen skall göras om! Ny klädstil, bättre frisyr! Han skall manas till ett bättre arbete och ha mer framtidsvisioner. Varför valde man då honom? Jo, kanske för att man likt ett renoveringsobjekt såg potentialen...? Potensen...? Impotensen..? Hur som haver så är det väl visst så att det ärven finns en gnutta LÖÖÖV med också! Doktor Moa (Phil) har talat, sätt in pengar på bifogat plusgiro.
Igår skulle vi lämna tillbaka nycklarna till vår gamla lgh som vi hyrt i andra hand (Inget som rekommenderas för den nervklene. Hur länge får vi bo här? Vart ska vi ta vägen sen? Vad gör vi om vi inte hittar något nytt? Vad kostar en natt/ månad på Stadsmissionen?) Och jag min virrpanna! När vi möter det gamla hyresvärden så sträcker han fram handen för att hälsa. Hej, hej, säger jag och presenterar mig med mitt namn! Ja, vi har ju bara träffats typ 10 ggr! Jag blev tillfälligt sinnesförvirrad och kunde sen inte sluta skratta! Jag såg en glimt i hans uppspärrade ögon, liksom han tänkte: eeh..., ja hej du! (vem faan har jag hyrt ut till?! Pucko!) Johan skämdes och gned sig i pannan och nickade menanade till värden ungefär som att: ja, hon har fått permis från sin dagliga verksamhet... Tack och lov behöver vi inte ses igen. Så till vida städningen är ok...
En vän till mig köpte en lgh för ett tag sen för 1,3 miljoner. Sen sa hon att det visst var ett litet impulsköp (typ som en kjol på H&M...) och att de nog skulle ha tittat runt lite mer. Så gjorde vi här om dan men summan handlade bara om en tusenlapp. tack och lov! Vi for iväg för att köpa två kohudsmattor på annons som vi hitttat Blocket. Johan köpte för ett tag sen en cowboyhatt (jag vet! Fråga inte!) och kände väl i sitt stilla sinne att han behövde ngt som matchade ihop med den. Och som den kristna, trogna hustrum jag är (ja, i praktiken är vi gifta om än dock inte juridiskt.) följde jag lydigt med och såg till att köpet gick i lås. Detta gör visserligen mig till medbrottsling men jag yrkar på att jag bara följde order! Väl hemma, efter att ha lagt ut mattorna på alla tänkbara ställen i hela huset (försökte med trapphuset en snabbis också) insåg vi att det varken var vår stil (nej, Johan, det är fortfarande Kålltorp och inte Dallas vi bor i) eller att de överhuvudtaget fick plats någonstans. Så ungefär 17 minuter efter hemkomsten med mattorna togs det mogna beslutet att lägga ut dem på annons på Blocket. Igen. Johan kom till sans och ringde därmed inte på annonsen om chesterfieldsofforna och har heller inte börjar röka inne (som han skulle börja göra i sitt dallas-vardagsrum med dov belysning och bokhyllor till taket. Inte att förglömma minibaren i jordgloben...!)
Eftersom ni fortfarande läser. (jag vill ju bestämt tro att det visst är fler än en som läser) En snabb uppdatering: Jag har börjat arbeta efter min icke-förtjänta semester. Jag börjar efter några månaders kringlullande (jag vet vad DU läste!) på jobbet äntligen börjat inse vad jag är anställd för. En ganska behaglig känlsa när man sitter på vagnen till jobbet att faktiskt veta varför man åker dit! Jag bantar fortfarande. Eller ja, prövar på min nya livsstil. Idag i alla fall.
Jag dödar mina älsklingar hela tiden! Har dödat massor! Anna sa att i reklam- (och inrednings-)branschen pratar man om att "kill your darlings". Om man håller på med ett projekt som inte går i lås, exempel inreda vardagsrummet, på grund av att man inte riktigt får till det så som man vill ha det, så måste man ta bort det man tycker mest om för att sedan börja om. Eftersom att allt antagligen hänger på den grejen måste den bort för att man ska kunna tänka om och tänka fritt!. Då det inte gick att slänga ut Johan har jag nu kommit till insikt om att MONSTRET åker! (inte jag alltså, utan min gigantiska fåtölj). det är med sorg i sinnet som jag nu deklarerar för första gången offentligt att den has to go. Vårt stora fina vardagsrum känns som ett dockhus med monstret i. Inte ens att ha den på högkant som TV-bänk funkade. Johan sprang omkring och skrek att TV:n skulle ramla och gå sönder. För att slippa se eländet (Johan i panik alltså) fattade jag det fruktansvärda beslutet att adoptera bort honom (fåtöljen alltså, Johan vore för gammal för att adopteras bort. Han skulle inte anpassa sig i ett nytt hem.) Så nu är det bestämt!
Johan har förresten börjat i kognitiv beteendeterapi! Han kom och hämtade mig på jobbet härom dan i Angered och fick se livs levande invandrare! Good job, Johan! Till en början försökte han göra sig ett med väggen men så småningom såg han mer bekväm ut. Ansiktet började slappna av och han såg inte längre ut som han stod och gjorde olycka i byxan! Nästa gång ska han få hälsa på en (invandrare alltså)! Men små steg!
