Pensionärer På Stan!

Jo men gubben och jag tyckte väl att man skulle ta och festa till det lite på lördagskvällen. Vi har nyss haft FREE PORN (två veckors prova-på-tv från com hem) men nu har de jävlarna dragit tillbaka det så då kände vi att det var dags att ge sig ut bland övriga befolkningen igen efter två veckors ljuvlig isolering. Sagt och gjort, vi skulle på bio. De som känner oss vet att vi är något sega i starten och att klockans regler sällan passar våra. Men då är det tur att vi har flyttat till Göteborg för här finns det bio som börjar klockan halv tolv på natten! (Bergakungen) Då tycker man att man borde hinna dit i god tid innan men tror ni? Med ett högrött ansikte likt ett maratonlopps resultat, andan i halsen så illa att Johan fick tolka i biljettluckan, dök vi så klart upp ca tre minuter före biostarten. Det är då inte klokt att man aldrig lär sig. Som om inte det vore nog, så skulle man ju också sitta i mitten på raden i salongen. De stackare som var där 23 minuter tidigare och hade hunnit bunkra upp med stora popcorn-menyn, gott och blandat som de hunnit sortera efter färg och ni vet, hela proceduren (eller pratar jag för mig själv nu?), de fick ju mödosamt lyfta på sina smårumpor och plocka ihop sitt godislager när en annan älgade sig fram genom salongen, livrädd att ha missat den obligatoriska reklamen och trailerserna.

Nåväl, en film senare (Barnhemmet- skräck) och med ett lätt illamående av allt gotta var det dags för hemgång. Självklart inte utan det viktiga toabesöket. Jag har en tendens att alltid måste kissa så fort jag anländer och avviker från en plats med toa. Man kan ju bli nödig sen! Då vi som vanligt lunkar ut sist av alla (förutom städpersonalen som gav onda blickar som skrek stängning) och kommer till hållplatsen har så klart vagnen nyss gått. Varför skulle man ha flyt? Vi tog en stilla promenad till stan för att väl på plats mötas av våran största fobi:

ÅH NEJ, FULLISAR!

Med tiden har jag och min sambo insett att vi har en gemensam fobi och det är just fulla människor. Vi är livrädda att de ska se åt vårt håll, än mindre prata med oss. De är farliga och det kan ingen terapi i världen hjälpa oss att få ur våra huvuden. De spottar en i ögat när de pratar, de raglar, tappar saker, bråkar, skriker, ska ha cigarretter och är bara allmänt pinsamma. Vi gillar de inte. Men där stod vi, mitt på stan omgiven av dessa. Jag gjorde vad vilken vuxen rationell människa skulle ha gjort i min situation:

Jag knep igen ögonen, höll händerna för öronen och skrek ut Guns n´roses Take me down to the paradise city allt vad jag orkade (du och jag, Anna), ända tills vagnen kom, då ledde Johan mig in i den och hem.

Jag gillar matinéer, bio ska ses mitt på dan (inte som igår, skräck mitt i natten följt av skräck mitt i natten), gärna en enkel animerad film. Nästa gång blir det Kung Fu Panda.

Tur för er så hann jag fånga Johan i ett ögonblick av fasa då vi just anlänt till stan. Man riktigt ser skräcken paralysera min stackars lilla 2-meters truckers.