Ironi...

Jag städar när jag är arg och jag blir arg för att jag måste städa!

Det är lätt att tyda mitt kroppsspråk när jag är arg för då far jag runt som en skållad iller, högröd i ansiktet med sammanbitna läppar och plockar och dammar och stuvar undan och sorterar. Där emellan stannar jag upp och vänder mig mot Johan (om det är han jag är arg på och det är det ju oftast) och skjuter av en salva med svordomar och "du ska minsann veta..." och "i det här hemmet är det bara jag som ...bla bla bla". Sedan fortsätter jag att frenetiskt försöka putsa tapeten bakom garderoben eller sortera trosorna i inköpskronologisk ordning. Svetten sprutar och Johan står antingen och tittar på (och försöker förstå när man någonsin smutsar ner den biten tapet bakom garderoben...) eller som för det mesta, går till ett annat rum och kollar på TV eller någon annan meningslös sysselsättning som får mitt putsande att accelerera i hastighet och mitt tonläge att höjas ytterligare i en tonart. För nästan det enda vi bråkar om är just det så klichéfärgade ämnet som STÄDNING. Jag tycker att han aldrig tar initiativet till att börja städa vilket då alltid resluterar i att städning sker på mina order (vilket inte bara gör mig till ngn j-a morsa utan även en tjatkärring och en surf-a). Och ju mer jag städar desto mer tycker jag synd om mig själv som måste städa och desto mer antar mitt ansikte grönsaken tomat. Och vad det gäller Johan, han får sin beskärda del av ingorans (om nu det är ett riktigt ord...), skäll, hugg, slag och tårar. Jag är en logiskt tänkande människa som vet att jag är nöjd när städningen är över men liksom barnen är det tillfredsställande känslan så långt borta och så abstrakt så jag når den inte. (Och Johan hjälper till ibland han också, lördagar udda veckor, mellan 11 och 11.23 OM datorn lagt av...Eller när vi i förhand bestämt, bokat och planerat att vi ska städa tillsammans)

Idag var ingen rolig dag. Det är söndag, klockan är 15.03 och Johan åkte för dryga timmen sen. Han har lossning i S-holm imorgon, måndag morgon, så då måste han åka redan i dag på dan. Fy fan vilket jävla jobb! Jag hatar hans jobb! Helgen blir så kort så man hinner inget och man är så stressad! Så klart så sov vi jättelänge så vi hann inte mer än äta frukost så skulle han åka. Vi hade bestämt att vi skulle röja hemma idag men vi hann ju ingenting. Så vad gör jag? Jag börjar städa! Ansiktsfärgen blir mörkare liksom ögonen smalnar och läpparna blir obefintliga. Och så börjas det: Jag städar och skriker och packar sopor och skäller och diskar och vrålar. Sen ska han åka. Då står jag i hallen och grinar och förbannar hans chef och jobb och att han måste åka och att han lämnar mig. Igen. För att bli borta kanske hela veckan. Återigen står jag ensam hemma med all disk, allt damm, all tvätt och alla mina ledsna känslor i en röra på golvet! Ring en kompis! Ta en frukt! Ta ett glas vatten! Ta på dig skorna och gå ut! (Mammas svar på allt under vår uppväxt) Nej...jag vill inte. Jag ska sitta här och tycka synd om mig själv, grina och äta godis och tjuvsnusa och försöka sända ut skuldkänslor till alla er som inte ringer mig och frågar hur jag mår idag. FÖR JAG MÅR INTE BRA! JAG ÄR ARG OCH LEDSEN OCH ENSAM!

Eller så samlar jag mig och försöker vara den vuxna kvinna min ålder skvallrar om och så vänder jag detta till något bra. Jag tar på mig skorna och tar en promenad. Jag lägger mig i badet och rakar benen och packar in håret. Kanske fixar jag mina hennamissfärgade naglar och nopprar mina buskiga bryn för att känna mig lite bättre och fräschare. Eller så kanske JAG ringer en kompis och berättar hur jag mår.

Hej igen nu har jag funderat en stund. Som en vuxen människa som har ett förhållande och ett jobb och flera syskon så har man ju fått lära sig att kompromissa. Jag tror att jag ska bada och raka benen och k-a-n-s-k-e ta en promenad och kanske äta lite godis ikväll. Sen ska jag ringa till Johan och säga att jag vet att det inte är hans fel och att jag vet att han inte heller vill åka på söndagar och att jag vet att han älskar mig och att jag vet att han måste jobba och att jag vet att han gör allt i världen för min skull! Och så ska jag berätta att jag har städat hela lägenheten och att jag har diskat och att jag har lagat två av hans jeans och att jag har bokat tvättstugan så jag kan tvätta och vika och lägga in hans tvätt i hans garderob tills han kommer hem igen. Tills han kommer hem igen och allt börjar om. Två dagar i veckan. Då ska vi älska, bråka, laga mat och handla, shoppa, umgås, ligga med varandra, gå på bio, hjälpa vänner, hänga upp den där tavlan, byta sängkläder, hyra film, äta på restaurang, slappa i soffan, åka bil, kolla facebook, planera framtid och jul och liv. Men vad gör man inte? Vad gör man inte för att vara så där jävla lycklig som i TV-reklamen? Vilken tur att man är en superkvinna! En superkvinna med långa svarta hår på bena, buskiga ögonbryn och orangea naglar. Men en j-a ren lägenhet!

Ett och ett blir två men blir tre när vi blir ett!

Eftersom min sambo låst på sig ett kyskhetsbälte (jag vet, jag har förklarat för honom att det var KVINNOR som hade sånt....) blir det ju inga ungar här än på ett tag. Jag får därför fortsätta leva genom andra. Kolla här:
Anna i favvokostymen: mössa (any headbonad will do) och militärjackan (M90?) som kusin Niklas från lumpen stulit åt henne. Hur som helst: 1. Anna tvingar sig på lilla Leif...











2. ...och blir på tjocken. Lilla Leif skäller här ut ungen på arabiska som misskött sig. (han påstår att han sjunger men då ingen annan kan arabiska finns det anledning att misstro honom, Anna har sagt att vi inte ska lita på araber)


3. Nöjd åt att ha inlett Lilla Leif i frestelse växer magen. Detta är ett av de sista korten på Annas stormage. Selma föddes några timmar senare.














Första kortet jag tog på BB! Va mycket hår!






Större!




Stor!

Ny fåtölj!

Jag och Johan var på loppis förra veckan. Detta är bland det roligaste jag vet! Ganska ironiskt dock, folk slänger bort saker som andra (loppisägarna) säljer till oftast hutlösa priser. Jaja, man är ju av naturen dum så det är klart att man betalar överpris för folks sopor. Anyway. Där stod den! Den som skulle förbättra mitt liv! FÅTÖLJEN! Lika stor som mig! Och för endast 195 kronor! Och Johan avskydde den! Han sa NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ! Han skulle minsann inte ha detta monster hemme och han skulle aaaaaaaldrig bära upp den till vår lgh och han skulle minsann bla bla bla, jag stängde av hörlurarna! Mogen och vuxen som man är satte jag mig i den och hotade med att aldrig kliva upp. Skiter jag i sa Johan och gick. Jaha... Ja, det var väl bara att kliva upp då. Så vi åkte hem. Självklart slutade striden inte här. Jag la många timmar den kvällen på att strategiskt:
1. sura
2. bli martyr
3. bli arg
4. nästan resignera
5. smöra och smickra
6. just det, sex
7. bli arg igen
8. sura mera
9. ringa en vän.
Eller rättare sagt lillsyrran Emma. Johan satt på toa och BAJSADE varpå jag kände mig fri att prata fritt. Diverse svordomar haglade över min oförstående sambo som vägrat hjälpa mig. Hon sa: se inte problemet, möjliggör istället! Vad sitter det i? Släpvagn och bärhjälp? Ring och ordna det då!

Sagt och gjort! Jag ringde i smyg till min goa vän David och frågade (tvingade) om hjälp. Han sa att han kände sig osäker när Johan inte var med på noterna. Va faaan! skrek jag, skit i det! När Johan kom ut från toan efter att ha BAJSAT i godan ro, stod jag där och vinkade och sa att vi hade en fåtölj att bära hem. Han ville slå mig. Det såg jag i hans ögon. Ja, det gjorde jag. Så det så!

X antal timmar senare stod den sedan hemma i vårt TV-rum! Johan benämner den fortfarande som Monstret så vi har nu döpt den till det=) Och ibland sitter han i den. Men jag använder inte det emot honom eftersom jag är en mogen och stabil vuxen. De behöver så klart tid att lära känna varandra. (bild kommer)

Oj va fort de växer, de små!

Alldeles nykläckt! Kolla handen! Som en liten gumma=)

















Hannes!




Selma glad i mat!

ANNA!

Förlåt, Anna, men detta är i lärosyfte. Kolla frillen. Nej till perm. Sorry.... Det är FÖR mycket hjälm.



Kanske på ett villkor. Vi har pratat om detta och då sa du nej men jag står fast vid det ändå: Perma håret och INTE luggen. Det är det enda jag gör!

Ursäkta...

...går det att få dem lite längre?

Alltså...

Man har ju hört att alkoholintag går allt lägre ner i åldrarna men när det börjar gå allt lägre ner i näringskedjan, då j-r!








(Skata dricker ur burk, Mariaplan ngn gång i somras)

93:e inlägget!

Att folk tröttnat på mig och slutat gå in och kolla om jag uppdaterat bloggen, det tar jag. Jag tar också att folk kommenterar mitt (obefintliga) bloggande. Att ständigt få höra: "Men du bloggar ju aldrig nuförtiden!" eller "Why, Moe, why?!!!" är också sånt jag fått lära mig att ta. Handling och konsekvens liksom. Men! NÄR DATORN VÄGRAR ATT LOGGA IN MIG PÅ BLOGGEN, DÅ HAR DET TA MIG HU´UN GÅTT FÖR LÅNGT!!!!! Sen när har den en åsikt?

Ok, nu har jag fått ur mig det, nu känns det lite bättre=)

Nu över till något MYCKET allvarligare! Jag är sjuk!! Nej, svärmor, inte svininfluensan! Men nästan lika illa! Urinvägsinfektion (som jag i vuxen ålder fått lära mig att det heter och inte urinVÄRKSinfektion som jag i alla år sagt....), halsont och ont i lilla örat=( Idag är jag hemma från jobbet. Solen lyser och det är så där mysigt höstkallt och friskt ute (jo, man har ju varit ute och fått sin morgonranson nikotin, svärmor läs: eh...eh...plockat blommor=)). Klockan är bara ... åh, prick 9. Men inget ont som inte har ngt gott med sig! Jag bloggar! Eftersom det på typ 123 kanaler endast är TV-shop (hur nu det är möjligt) tar jag tillfället i akt! (Inte ens lite gratisporr kunde man få nö´glo på så här på måndagmorgon...)



Igår fick jag ett kul telefonsamtal! Syster Anna (intet att förknippa med sjukvård) ringde och sa att hon bokat resa hit till Gbg i december! Jaa! Då det blir tredje året i rad de åker ner för att julhandla och insupa Lisebergs julanda tycker jag att man nu officiellt kan kalla det för en ny jultradition!! Nu blir du väl glad, Anna!? För er som inte vet, Annas mission i livet handlar främst om att skapa nya jultraditioner. Fråga mig inte varför... Varje år runt jul hör man Anna med jämna mellanrum utropa: ÅH! Det här kan bli vår nya tradition! (Alla andra: suck, ja visst, Anna....och så nickar vi andra så där menande till varandra, ungerfär som att vi förstår. Något är det ju som saknas för henne, det är ju inte så lätt för henne heller...)

På tal om traditoner så Anna (så klart) bestämt sig för att återinföra en liten tradition som hade när vi var mindre. Strax innan jul brukade vi åka till våran helgsfamilj och överlämna en julgrupp som mamma hade gjort. Där bjöds det då på fika. Men inte vilket fika som helst! Gudrun, mamman, hade alltid bakat typ 17 sorters kakor och julgodis. I bamseformat! Två dagar innan brukade mamma dra ner på maten då hon visste att snart får barnen äta upp sig! Nja, inte riktigt men nästan: Ät nu ingenting idag, vi ska ju till Gudrun och Agne! Alla Barnen tjoade och hoppade av glädje och så sjöng vi julsånger i bilen hela vägen till Bensjö! Eller, ja, morsan skrek, Anna var bakis, Emma grinade och jag medlade. I bilen på väg dit var vi ovänner och mamma tvärbromsade med jämna mellanrum och hotade med att den som bråkar får gå! (Gudrun och Agne var just också vår avlastningsfamilj, gudarna vet hur det gått annars!) Men väl inne hos Gudrun var det glömt! Christmas spirit för hela slanten, fan! Tomtar i varje vrå, överklädd gran, till och med hunden hade glitter! Och så fikade vi! Och vi fikade som om vi aldrig sett fika förr! Dessa knäck i bullformar glömmer man aldrig! Och nu ska Anna tända liv i denna uuuuuunderbara tradition! men Johan får inte vara med och baka! Han tar inte sitt uppdrag på allvar! Se bara vad han gjorde under förra årets pepparkaksbak!





Usch och fy!

Denna jul ska jag vara med Johans familj. Vi kör vartannat år. I fjol var vi hos Anna med HELA familjen. Det var hela paketet, en massa barn, mycket mat, mycket folk (Annas nya tradition, att alltid bjuda in de som kanske inte har ngn annanstans att vara eller som inte brukar fira jul. En fin tradition dock=)) Hög ljudnivå och tomte och allt! Selmas första jul var det! Och Hannes fick en hammare! Ja just det ja. Årets present i Annas nytapetserade hem=) Om jag inte ska fira jul så då väljer jag utan tvekan att fira med Johans familj i deras fjällstuga. Det är på något mysigt sätt raka motsatsen. Bara vuxna (som oavbrutet pratar motorer då enast jag och svärmor är kvinnor), lugnt och harmoniskt, elden som sprakar(och svärföräldrarnas ständiga tjafs om veden, vem som ska bära in, vem som staplat vart och vem som ska klyva=)), massor med snö, tända ljus överallt, hundarnas nyfikna blötnosar, tjocksockar och kofta. Det är så idylliskt!

Förrförra året lärde min svåger Tomas mig att äta lax. nej, sånt gillar inte jag! JOOO, det gjorde jag! Nu äter jag baaaaaara lax till jul! Han jobbar i butik vilket innebär mycket lax till lite pengar! We like! Ja... Jul... Och på morgnarna i stugan vaknar man och småfryser lite. När jag brukar stiga upp är det oftast bara svärmor i morgonrock uppe. Hon brukar lösa korsord och fika. När man står där på bron och fryser och dricker kaffe och snön glittrar så starkt att man måste kisa, då njuter jag! Vart man än tittar ser det ut som ett vykort. Det är så fint! Sen vill jag in och elda! Det enda som är bättre än att lyssna på elden på kvällen är att höra den på morgonen! Åh, så mysigt! Nu längtar jag till jul!



Johan i sitt rätta element där han mår som bäst! En annan sitter och småputtrar fram PÅ LEDEN i 40 km/h och när man väl kommer hem så fryser man och är kall in i märgen. Johan är dyngsur av svett för han har kört som en dåre överallt utom på leden. Mes.