Steg ett: boka resa. Steg två: panik!

Vad ska jag ha med mig???!!! Jag har redan (så klart) packat och packat om och ringt till Anna varje kväll med 20 minuters intervaller, ringa packa ringa packa. Alla säger att man inte ska ta med sig för mycket för man använder inte allt. Den niten har jag gått på en gång (Jordanien) och det gör jag inte om. Jag hade med mig alldeles för lite. Jag fick ha samma kläder om och om igen. Fy så trist! Jag har redan planderat helgen innan avgång, varje minut=) The Kawars kommer ner till Gbg helgen innan och då ska vi:

-Färga håret (Anna o jag , inte Johan och Leffe)

-Färga ögonbryn+ fransar (inte killarna, bara Anna o jag)

-Klippa håret (alla...?)

-RAKA BENEN o kanske ett par andra ställen som man brukar slarva med (harkel...)

-Ut och äta!

-Packa, packa om och packa om igen när jag ser vad de andra har packat

Vad var det mer då...? Kontrollera passets giltighetstid för 511 ggn + biljetterna.

Ja, jag har ju fullt upp. Det är 5 veckor kvar och jag kan inte sova! Iiiiiiiiiiiiii!

9-23:e mars!

Jaa, inte vet jag vad du gör då men jag ligger då som en strandad säl på rygg i solen i Sharm El Sheik, Egypten! Två veckor med sol och god mat och några simtag i saltvattnet. Anna, Leffe och Selma följer med och stannar en vecka (ja, Johan får väl följa med också då...). Leffe har redan bokat in oss på vattengympa, beachvolleyboll, båtturer, dykning, safari och andra aktiviteter. Jag ska ta med mig gips så jag kan fejka ett brutet...huvud? Jag ska på semester. Eller jag menar: JAG SKA PÅ SEMESTER!!!!

Hotellet

Pooooolen=)

Jag och Leffe på kameler!

Jag och Johan och ... Anna? (Leffe har drunknat på nån båtsafari till havs=))

Vad ska man med sambon till...

...när man har David och Veronica? De gav mig en god födelsedagsmiddag på Vino Tapas. Trerätters minsann! Och örhängen! Och vin! (ja, min sort alltså) Det blev en riktigt fin dag trots att jag kände mig lite ensam på morgonen när jag vaknade. Utan någon. Jag tog bussen till Sjövik och var hos min väninna Marinette och hennes barn och kalasade på marängsviss och kaffe sedan middag inne i stan. Vad mer kan man önska? När jag kom hem på kvällen hade jag fått privatpost! Det är inte vanligt, oftast är det ju räkningar, räkningar och deprimerande lönespec:ar, och räkningar. Och Lidlreklam. Emma och Anna hade skickat kort till mig! Kulkul! (svårt ord, lätt att stava fel...=)) På lördag ska jag och Johan fira mig. Ja, när hade du två födelsedagar sist?

länka och tagga och och och vaddå...?

Regler:
1.Länka till den som taggat dig
2. Berätta sju personliga sanningar om dig själv
3.Tagga sju personer i slutet av ditt inlägg
4.Skriv ett meddelande i de sju personernas bloggar, så de uppmärksammar att de blivit utmanade.

Jaha... Jag har blivit s.k utmanad. Nu har ju jag som policy(?), jo men visst, att inte hänga på sånt här tok men what the hell. For you Emmademma kan jag väl iaf berätta sju sanningar:

1. Jag är ett svetto men livrädd att frysa vilket gör att jag alltid klär på mig orealistiskt många lager vilket resulterar i ännu mera svett.
2. Jag är lite rädd för förändringar. Vissa, som till exempel börja på ett nytt jobb.
3. När jag är ensam hemma tror jag att jag är med i Fame. Anna har en gång sagt att hon tror att jag tror att jag lever i en musikal för jag sjöng alltid passande låtar när jag skulle kommentera saker och ting. Detta är dock en vana som är ytterst känslig då jag är både tondöv och bortom allt musikaliskt hopp vilket gör att jag yppar endast min fågel(kråk)sång för de jag är 100% bekväm med. Typ Anna och Siv i kassan på Ica.
4. Jag vill aldrig välja maträtt/beställa först på restaurang för jag är rädd att jag ska missa någon bättre och godare maträtt som någon annan väljer. Detta löses lätt med att jag alltid beställer sist, oftast samma som de andra.
5. Choklad-, socker-, sprit-, tobaksberoende
6. Min mamma är en av mina bästa bästa bästa vänner. Detta gör att mina systrar kallar mig r-slickare, morsgris och andra trevligheter så fort tillfälle ges.
7. Hatar Hatar Hatar att kliva upp tidigt för att jobba. OK att kliva upp tidigt på frivillig basis när man är ledig men annars när klockan ringer har jag många gånger, på riktigt, blinkat bort tårarna.

Bättre. Bättre! BÄTTRE!!

Jag undrar...är det typiskt mig? Typiskt kvinnligt? Typiskt mänskligt? Vad är det som gör att jag aldrig är nöjd? Johans fasta övertygelse är att vad vi/han/jag än gör, är jag aldrig nöjd. Jag reflekterade över detta tillsammans med 12 cigaretter och min storasyster på tråden för några veckor sedan. Hon menar att hennes make anser detsamma om henne. Är det typiskt oss? Kvinnorna i vår familj? Vi började se över vår mors liv och åsikter. Hon är heller aldrig nöjd. Jobb, män(läs inte min man, puss johan jag älskar dig, slå mig inte;)), mat, dans, kläder, vikt, röka eller inte röka. Vad vi än företar oss är vi aldrig nöjda. Vad är det för omättlig hunger i oss som säger åt oss att fortsätta jaga, inte ge upp, allt kan bli bättre, nöj dig inte med mindre! Kan man bli uppfostrad till att aldrig vara nöjd? Är det ärftligt? Hur var det nu med arv och miljö? Påverkas man av sina nära så mycket att det blir ett släktdrag som blir till en egenskap? Jag var nöjd för jag fick ett jobb. Tillfredsställelsen över detta höll i sig i...tre dagar. Tre månader senare: Idag sa jag ifrån mig jobbet...

Jag: Jo, du älskling...(johan alltså, inte chefen) Minns du hur vi pratade om att vi var ett sånt där DINK-par (double income no kids= bästa ekonomiska situationen ever) och att vi pratade om vad vi skulle göra nu när vi får så mycket pengar tillsammans...? Jo, det sket sig...Jag har visst slutat...

Johan: Men va i helvete! (uttalas med göteborgsdialekt) Du kan väl inte sluta utan att ha fått ett nytt jobb?

Nej, det kan man ju tycka. Inte jag. Jag känner mig alltför väl (är inte det en låt...? Lisa Nilsson, någon...?), jag är lat och bekväm. Vore så typiskt mig att gå i månader och vara missnöjd bara för att jag inte får mig för att söka jobb... Nej! Friskt vågat, hälften vunnit eller hur var det nu... Så, tillbaks till ruta ett (är inte det också en låt...? Patrik Isaksson?), arbetssökande... Japp...

Hej då famma.

I helgen har vi sagt hej då till min famma. En fin begravning med mycket tårar och jobbiga känslor men även mäktig trumpetmusik och många kära återseenden. Och som vanligt vid mer eller mindre frivilliga släktsammankomster får man träffa släktingar som man minns både smalare och yngre. Vid begravningskaffet satt vi och redde ut släktband, geografiska gåtor och relationer, halvsyskon och ingifta, vi pratade roliga minnen och mindes famma med skratt och glädjetårar.

Efter kyrkan och kaffet bjöd min storasyster och hennes make på middag för de våra närmaste, min familj, faster och kusiner. Jag minns inte när vi var samlade så sist, det var jättemysigt, trots de trista omständigheterna. När kvällen led mot sitt slut tackade en efter en för sig och till sist var det bara jag och värdparet och några kusiner med respektive kvar. Så vad gör vi då? Vad är väl en bättre avslutning på en begravning än "Sing Star- ABBAedition"?!

Aberopå slips...

Jag o Anna: -Men Leffe...du skulle ju haft en slipsnål. Slipsen ska ju ligga mot skjortan. Det finns jättefina att köpa.

Leffe: -Jag vill ha en silvernål med texten: "Ett hus med många sidor. Bräcke Folkets Hus!"

Årets bästa kommentar (även årets serviceperson i Bräcke=))!

Efter 2 års tjat...

...har han gett med sig! Alla viktiga ingredienser:
Hemmaspa-grejer... (notera att allt matchar=))

Hotellrum med bubbel...

Ringar, blanka som få...

Oömma kläder och ett gott humör! Sen var det klart! Men alltså... Det är ju alltid nå´tok när vi är ute på nåt. Först kom vi till hotellet, (endast en kvart sen), isen i ishinken till bubblet hade redan smält så den fina vita handduken runt flaskan var dyblöt. Jaja älskling, skål o jag älskar dig o bla bla bla. Sen, knack, knack! och dörren slits upp av en städerska som stormar rummet utan att ha blivit inbjuden. Hom skulle bara "kolla lite saker efter de andra gästerna", jaha...Där satt vi på soffan och såg varandra djupt i ögonen(?)... Ok, men den gemensamma bastun då? Ja, ingen där, ledigt! Fort upp på rummet för att hämta lite bubbel och annat livsviktigt rekvisita till saunan, för att komma tillbaka och upptäcka att bastun på bråkdelen av en minut blivit belägrad av en äldre dam. Ok, men det är inte hela världen. Jo, det var det! Hon var nån typ av blottare eller nåt. Visst är man lättklädd i en bastu men man behöver ju inte ligga på rygg och bresa! Mot oss! Tur att min lillsyrra inte var med, hon hade aldrig kunnat hålla sig för skratt (som vanligt i det minst passande situationerna).

Alright, men vi satte hoppet till vårt lilla hemmaspa-kit som vi skulle utnyttja på rummet. Bubbeldad, ansiktsmask, bodyskrubb och sånt där mys! Det var bara det att vi hällde i en flaska badskum (jo då i med hela skiten!), tolv badkulor och nå´frizzbubbel av nå´slag, så när vi skulle sätta oss i badet höll vi på att få´sån där whiplash! Men masken åkte på, vi hann skåla innan vinet var fullt i schampo och ringarna kom på fingranra innan dessa hade transformerats till russin och när vattnet var kallt tackade vi och klev upp. Lite roomservice och en aningens hårfön och spray senare (man gillar ju ABBA-looken) var det dags för vår romantiska middag på hotellrestaurangen.

Efter en torr köttbit i en iskall restaurang var det sedan läggdags. Först ett inköp av Dumle i receptionen (man har ju hört att det är så dyrt att ta ifrån minibaren) och sedan begav vi oss upp på rummet för att avnjuta vår förlovningsnatt (massageolja fanns minsann med i spa-kittet). Vi var trots allt rätt nöjda med vår dag. Det är ju viktigt att kunna skratta åt vissa situationer i livet...ha...ha.

Gött...

Mitt lilla jullov har varit bra på alla sätt och vis. God mat, gott sällskap, min lagomt tokiga familj, många barn. Vad mer kan en önska sig? Jag drog på smilbanden en kväll i svärföräldrarnas stuga och tänkte att nu är man omgiven av riktiga män. Vaddå då? Jo, för när svärfar rastar hunden i -15 grader iförd endast t-shirt och foppa, då är man i Norrland.

Jo...

...nog är det så att man längtar hem ibland...

Är det det här du kallar kärlek...?

...Det här du kallar bad hair day, vill jag inte längre va me´...