And so it begins... (pampig hjältemusik!)
I morse när jag vaknade kände jag att något var annorlunda. Nej, mensen hade inte kommit över natten, inte heller hade Johan rymt hemifrån. det var något annat, en annan känsla, en känsla av hopp och förväntan och spänning. DET VAR FÖRSTA ADVENT!!!! Plötsligt blev jag klarvaken! (ok, kanske inte av advent utan för att klockan ringde och jag var tvungen att hämta tvätten som jag tjuvhängt i tvättstugan över natten...) Jag övervägde snabbt morgonens alternativ för att få den bästa starten på julförberedelserna:
1. Väcka Johan med en kyss i pannan, pepparkakor och glögg på säng och viska att "nu älskling, är julen på väg". (I praktiken innebär detta att mitt tjat om "är du vaken?" resulterar i att jag sparkar honom på smalbenet, rycker av honom täcket för att han vägrar stiga upp och så surar vi på varsitt håll hela förmiddagen.)
2. Jag kliver upp själv, stänger dörren till sovrummet (om vi hade haft någon...), sätter på Tommy Körbergs julfavoriter och grejar i lugn och ro med mitt eget julpyssel.
Efter moget övervägande valde jag alternativ nr 1. Nej då. Det spar jag till andra advent. Som ett litet triumfkort.
Jag rusade ner till tvättstugan och hämtade tvätten och tillbringade en stund med att vika och sura (för att Johan inte följde med och bar, det är ju klart att HANS skönhetssömn är viktigare än min). SEN började min advent. Min trofaste vän, Tommy, och jag strök juleduken, tände adventsstaken, kokade kaffe och riktigt insöp den juliga hemtrevliga känslan som bara infinner sig runt den här tiden på året. Eller ja, så juligt det nu kan bli i en regning stad med gröna gräsmattor och plusgrader, i en andrahandslägenhet där det fortfarande kanske finns en och annan ouppackad flyttkartong. Men ändå. Nu börjar nedräkningen!
