Vem ar do? Vem ar jaaaag?

Jag har ju som sagt börjat jobba med människor med autistiska och psykiska störningar. Det är väldigt spännande men det får mig också att tänka på hur många i min närhet som egentligen också kanske har lite autisktiska drag. Hur avgör man vem som måste bo på ett särskilt boende för sina beteendestörningar? Om man inte pratar om sina udda beteenden och ingen märker dem, få man bo hemma då? Om man blir hindrad i sin vardag på grund av sitt beteende, måste man bo på ett särskilt boende då? Men om man anpassar sin vardag utifrån sitt beteende då? Och ändå har ett fungerande liv? Är man mindre sjuk då? Om man inte får igenom sina beteenden och detta tillför ett stort obehag medföljt av oro, stress och utåtagerande aggressivt beteende, måste man bo på ett boende med personal då? Hur sjuk ska man vara och hur mäter man detta? Jo, det är klart att det finns en måttstock, DSM IV(4), eller vad det nu hette har faktiskt det.

Men jag kollar på min omgivning och tänker efter lite... Min mamma måste gå en särskild väg på morgonpromenaden med hunden och på vägen hem är det lika viktigt att hon tar en annan väg för så gör hon alltid och då ska det vara så. Momma måste göra saker på ett alldeles särskilt sätt i en alldeles särskild ordning. Min sambo har en hel del rutiner som han vill (måste?) genomföra, till exempel vissa affärer som måste besökas på hans lediga tid, obligatoriska klipp på YouTube som måste kollas på, blocket... Många på min nya arbetsplats har ju olika dubbeldiagnoser som sagt och ett orosmoment är krig och kärnvapenattacker. Det får mig osökt att tänka på min Anna. På radio Västernorrland (den enda sanna radiokanalen enligt henne och de andra pensionärerna) gick de för nåt år sen ut med en klass 3-stormvarning. Anna stegade in till chefen, förklarade läget och att hon därmed var tvungen att åka hem för att binda fast diverse lösa föremål. Hon bad inte om ledigt, sjukskrivning eller något annat, hon bara sa att hon skulle åka hem. Sen for hon hem. Chefen stod kvar som en gapande fågelholk. Mycket möjligt begrundande chefen vad det var för kvinna hon hade anställd på sitt socialkontor. Säkert uppstod både ett och två tvivel. På vägen hem ringde Anna alla sina nära och kära och var mycket brydd över att ingen annan var på väg hem för att söka skydd. Vi det tillfället jag fick turen att prata kunde hon inte prata, hon var tvungen att använda båda händerna till sina råbandsknopar runt trädgårdsmöblerna samt se till att vår gamla momma var i säkerhet. Det blev då knabbt ingen storm. Enlig mig. Anna har mycket möjligt en annan mer dramatisk bild av situationen.

Åter till autismen då, jag själv har framför allt en särskild rutin jag måste följa och det är på morgonen. När jag kliver upp är det vissa saker som måste göras och det ska göras i en viss ordning:

Toa, tänder, röka, vatten.

Så är det. Om någon skulle ringa medan jag utför dessa (ritualer?) rutiner får den i andra änden helt enkelt vara med, oavsett toa eller tandborstning.

Sen har vi min svärfar. Han gör/är tvärtom. Eller hur blir det nu...? Min svärmor är en kreativ, initiativrik kvinna med ett förflutet som dagmamma som avskyr flörtkulor (?, ni vet såna där gula och röda som man gjorde kycklingar och tomtar med i dagis). Hur som haver så har hon alltid ett projekt på gång, är det inte att måla en vägg så ska hon bygga om eller klä om en fåtölj eller vad det nu är. Inte sällan ska hon ha med sin make på detta då han är en händig man. Men så fort hon ber (eller beordrar?) honom, på det finkänsliga sätt som vi kvinnor ber våra män om hjälp på, springer (lunkar) han åt motsatt håll. Jag tror att det är hans autistiska ådra, att aldrig göra som hans maka säger. Detta leder självfallet till en stor frustration hos min svärmor som redan då är inne på nästa projekt och vill att svärfar ska öka takten för att kunna hjälpa henne med de nya operationerna hon har satt igång.

Kan det bli värre? Jo då, vänta bara...

Efter mitt självförtroendefall på förmiddagen rasade det bara utför. Idag har jag utan tvekan haft min värsta dag på väldigt, väldigt länge... Efter hårfärgningen skulle jag rensa avloppet så att inte Johan skulle få mord i sinnet då han eventuellt skulle kunna hitta en orange hårråtta som täppt till hela avloppet efter min amatörfrisering. Avloppet gav ifrån sig ett stön av obehaglig lukt när jag lyfte gallret. Reneés dotter som man är slet jag fram en husmors bästa medicin mot det mesta, KLORIN! Vem älskar inte doften av ett klorindoftande badrum? Vad kan kännas mer rent? Om det inte vore för de otrevliga eksem jag fick sist när jag provade, så skulle jag använda klorin som parfym. Mmmm, rent och fräscht! Men vad händer? Jag fick nå´ slags hybris och skvätte frenetiskt klorin runt hela mig och badrummet och mina älskade leggings fick på bråkdelen av en sekund vattkoppor. I samma stund som jag fick det på benen blektes det. Oj, vad fort det gick. Ha, kul, mina leggings...(underläppen vid knäna´...)

Men var det allt? Blev det inte värre? Lugn. Veronica kan skriva intyg på min fasa att bli utelåst. Jag har vidtagit olika åtgärder utifall detta skulle hända. Min dörr går inte att försätta i upplåst läge, detta resulterar i att man måste ha nyckel med sig så fort man lämnar lägenheten. På grund av det ständiga luftdraget från trapphuset blåser dörren gärna igen så jag har löst detta genom att dela ut reservnycklar till diverse folk, Johans morfars särbo, Veronica, hon i kassan på ICA, killen som kör sopbilen, Agda på 4:e våningen... Ironiskt nog hände idag det motsatta. JAG BLEV INLÅST! Jag skulle gå ut ur lgh:en och ska låsa upp dörren inifrån och får låskolven i näven! Jag kom inte ut! Jag reagerade som en vuxen rationell människa, jag fick panik, ringde stackars Johan och gallskrek! Vad skulle jag ta mig till? Efter att ha gått igenom hela städskåpet efter diverse verktyg att pilla in i låset, klickade till slut dörren upp. Vid det här laget hade jag ringt Ingrid och sagt (skrikit) åt henne att komma och låsa ut mig, skällt på Johan för att vi bor i ett skithus i en skitstad och han hade ett skitjobb som aldrig var hemma för att kunna rädda mig ur just såna här hemska skitsituationer. Jag var kallsvettig och stekhet och en puls på runt 1350 slag i minuten. Jag som skulle på banken!

Hur som helst kom jag ut ur helveteshålet (min lägenhet) drämde igen dörren så att speglarna i hallen (äntligen) säkert lossnade och gick i 294 års olycka, rusande till banken och hann (konstigt nog) precis dit innan vakten bar ut mig på grund av stängning (precis som förr på krogen). Jag som skulle njuta av höstsolen och strosa runt på Mariaplan på min enda lediga dag, fick omplanera och rusa tillbaka till mitt kvarter för att försöka få tag på nån slags vaktmästare innan kontorstidens utgång. Lycka till...

Vicevärdens öppettider var till och med snäppet värre:

Måndag 18-19 ojämna veckor

Till råga på allt kommer det nu säkert att sättas upp varningslappar om en galen norrlänning som sprider skräck bland de äldre hyresgästerna på seglaregatan. Jag hann minsann haffa två grannar i hissen på väg till banken och inte var man sen att skrika ut sitt missnöje över de klena dörrar som ska kallas skydd. Skydd för vem mot vem? Här tar man sig ju inte ens ut!

Tur som jag har så har jag en svärmor som har en telefon. Och ett sinne för samordning. Hon är väl minst sagt inte riktigt lika dramatisk som jag utan tog i tur och ordning och ringde runt HSB´s hela telefonkatalog tills hon till slut ringde mig och sa att en vaktmästare var på väg om 10 minuter för att fixa mitt lås. Jag var nu åter på plats i helveteshålet men kände mig lite lugnare eftersom jag hittat en lämplig skruvmejsel som gick att använda som låsöppnare. Alldeles innan vaktmästaren skulle komma var jag ju så klart tvungen att pilla lite på egen hand i låset vilket ledde till att det fastnade nån konstig sak i hålet där jag vred om mejseln. Det gick nu inte alls att öppna dörren, inte ens med mejsel och våld. Jag hade provat. Så nu var jag åter inlåst och denna gång på riktigt. Vid det här laget hade mina nerver kastat in handuken och låg utspridda någonstans mellan hissen och min lgh´s dörr. Till råga på detta var cigarretterna slut också. Mitt humör var på topp. Eftersom jag inte hör ringklockan på dörren tog jag med mejseln (till ingen nytta) i ena handen och telefonen i andra handen och satte mig på min norska mjölkpall i hallen bredvid dörren och väntade. Vore ju just typiskt att jag inte skulle höra dörrklockan och bli förpassad till ett liv inlåst i lägenheten för evigt med allvarliga nikotinabstinens. Eller i alla fall tills på fredag då Johan kommer hem. Under den här väntetiden ringde Johan igen för att höra hur det gick. Efter en skottsalva svordomar la vi på. Han kommer garanterat att göra slut nu. På nåt vänster fick jag ännu en gång upp dörren och vaktmästaren kunde skruva loss låset för att sedan få ihop det och lovade att det nu var säkert. Jo jo, det tror jag inte en sekund på. Jag har lagt en tegelsten som dörrstopp och trots att det känns lite obehagligt med full insyn i lgh:en från trapphuset så är det bättre än att utsättas för detta trauma igen.

Johan då? Jag skickade ett sms och skrev att jag inte vågade ringa för att jag skämdes så mycket för mitt obefogade stygga, elaka humör riktat mot honom. Han som inte alls hade nån del i dagens olyckliga (skit) händelser. Jag skrev att om han ville prata med mig kunde han ringa och om han inte gjorde det så förstod jag. Jag skulle packa väskan och sova på station (om jag kom ut ur lgh:en förstås). Efter en stund skickade han tillbaka: Ring Puss. Han kan verkligen uttrycka sig, min man!

Jag ringde upp och frågade om han nu ville byta ut sin tjej mot en snällare mindre sur tjej. Då svarade han att alla tjejer ju är lika sura och om de är glada från början blir de ändå sura sen. Det känns skönt att veta att han inte tror att gräset är grönare på andra sidan. Vi vet var vi har varandra.

Puss och go´ natt!

Kan det bli värre?

Ni vet de där dagarna när man skiter i att en krossad spegel ger 7 års olycka, det spelar ingen roll för man vill ändå slänga ner alla speglar från balkongen (ja, det tänker jag givetvis inte göra för det bor ju så många långsamma pensionärer här, de skulle inte hinna undan...). Ja, en sån dag var det idag. Vaknar tidigt med tuppen och är på bra humör. Sätter igång och avslutar mitt projekt Vardagsrum med att sy de sista kuddarna, pratar i telefon med alla jag känner, tänder ljus och dricker kaffe och avnjuter den friska höstluften med lite kärt (tjärt) nikotin ute på balkongen. So far, so good. Sen blir kuddarna färdiga och jag går in till mitt absoluta favoritrum i hela lägenheten, toaletten. Där kan man göra allt. Bajsa, sminka sig, läsa, duscha, noppa ögonbrynen, bajsa igen om man druckigt för mycket kaffe, bättra på ögonskuggan, kolla reklamen samtidigt som man bajsar om man verkligen överdoserat kaffet, ja, det finns nästan ingenting man inte kan göra på toa. Det finns stunder då man till och men kan (har) sovit på toa. Tidiga morgnar i duschen på väg till jobbet, tidiga mornar i duschen väl hemma efter en alldeles för lång fest, tidiga morgnar när det inte finns något dugbart läsmaterial och magen är trög, då kan man somna... Hur som helst, efter kuddhistorien ska jag duscha och slänger ett öga (10 min) i spegeln. Då gick livslusten ur mig.

Munsår, kritvit hy (inte ens så där modellaktigt mjölkvit, här snackar vi röd/blå-vit), oplockade ögonbryn, gårdagens smink, tovigt hår med grå (?) utväxt, torrpartier fulla kroppen, orakad... Har du tid? Nej! Fram med nödförrådet av Henna, här ska minsann piffas upp och färgas utväxt! Va fan! Jag har ju jobb nu, det innebär att tid kommer att spenderas utanför lgh:ens väggar, därför bör man väl se något respektabel ut. Kanske köper jag lite blekning för så där läckra nyansskiftningar som tjejerna på reklamen har...
Ja, självförtroendet är ju lksom inte på topp dagar som denna, men det kommer väl om ca... 10 min, då är det dags att skölja ur färgen...

Vaddå rusning?

Ja, då har man varit på jobbet första dan idag. Kärring som man är var man ju hypernervös för rusningen, den kända morgonruschen, så en timme (återigen) i förväg satt man ju startredo i fårrden på väg ut mot Olofstorp. Till min förvåning var det ju som att köra i rena Bosse-filen. Ingen konst! Äsch, det där med rusningstrafik är nog bara en överdrift av icke-vana bondtölpar som inte kan köra bil. Det var väl ingen match! (Eller så var det att jag var den enda på väg ut ur stan... Alla andra skulle in...)

Lost and Found= Fynd!

Var ut till Holmen i helgen och skulle på min favvisaffär, S.O.P (Skade- och Partiförsäljning). Som vanligt hittade man ju alltid nåt, byxor till mamma och Emma för 19 kronor styck, en badanka till Selma och Johan köpte DVD-filmer. Sen när vi skulle gå till bilen kom det riktiga fyndet flygandes med vinden. En nerblåst affisch:

Men titta vad som dolde sig på baksidan! Jag sprang (småjoggade) efter det blåsande fyndet, slängde in den i fårrden och for! Jag ska köpa en ram och göra mig en tavla! Don´t we just love gratis, gratis, gratis!

Nu är det klart!

Gardinerna är sydda, stolarna är omklädda, blommorna är vattnade och vaniljljus-förpackningarna är sprättade! Nu fattas det bara några kuddar och lite småplock, typ en TV! Tre månader utan tv... Men det är lugnt, det finns fortfarande oupptäckta varor i JULA-, Biltema-, Clas Ohlsson- och Teknikmagasinet- katalogerna...

Lisebergsrevansch!

Nog för att det var kul i somras när vi var på Liseberg med Hannes och han fick åka alla (tillåtna för 90cm långa barn) karuseller. Ett litet barn som han är fick han fick så klart kladda in sin i den obligatoriska sockervadden, svalka sig med glass i bamselass (konstigt nog var det SOL denna dag), känna de varma chipsen fastna i gommen och spela upp farmors semesterkassa på chokladhjulen (där man aldrig vinner).

Men det klådde inte då jag var där med lite mer jämnåriga. Vi åkte inte bara ALLT, vi gjorde det TVÅ gånger! Då snackar vi vara på tivoli och nöjesfält! Ja, nu är kanske inte André, Elin och Amanda jämngamla med mig. På pappret. Men i verkligheten, då vi stegade in på Liseberg, fem i bredd (svägerskan Carola också) DÅ var vi jämngamla, hela bunten! Vi kladdade ner oss med sockervadd, åt glass till vi kväljdes, fick varma chips fulla håret och spelade bort hela semesterkassan på chokladhjulet (där man fortfarande aldrig vinner)! Klassikern som åktes kanske fyra gånger var FLUMERIDE. Varför är det så kul att se André dyngsur?

En skönhet klär i allt, eller hur var det nu...?

AmAnDa, ElIn, AnDrÉ och CaRoLa!