Bättre. Bättre! BÄTTRE!!

Jag undrar...är det typiskt mig? Typiskt kvinnligt? Typiskt mänskligt? Vad är det som gör att jag aldrig är nöjd? Johans fasta övertygelse är att vad vi/han/jag än gör, är jag aldrig nöjd. Jag reflekterade över detta tillsammans med 12 cigaretter och min storasyster på tråden för några veckor sedan. Hon menar att hennes make anser detsamma om henne. Är det typiskt oss? Kvinnorna i vår familj? Vi började se över vår mors liv och åsikter. Hon är heller aldrig nöjd. Jobb, män(läs inte min man, puss johan jag älskar dig, slå mig inte;)), mat, dans, kläder, vikt, röka eller inte röka. Vad vi än företar oss är vi aldrig nöjda. Vad är det för omättlig hunger i oss som säger åt oss att fortsätta jaga, inte ge upp, allt kan bli bättre, nöj dig inte med mindre! Kan man bli uppfostrad till att aldrig vara nöjd? Är det ärftligt? Hur var det nu med arv och miljö? Påverkas man av sina nära så mycket att det blir ett släktdrag som blir till en egenskap? Jag var nöjd för jag fick ett jobb. Tillfredsställelsen över detta höll i sig i...tre dagar. Tre månader senare: Idag sa jag ifrån mig jobbet...

Jag: Jo, du älskling...(johan alltså, inte chefen) Minns du hur vi pratade om att vi var ett sånt där DINK-par (double income no kids= bästa ekonomiska situationen ever) och att vi pratade om vad vi skulle göra nu när vi får så mycket pengar tillsammans...? Jo, det sket sig...Jag har visst slutat...

Johan: Men va i helvete! (uttalas med göteborgsdialekt) Du kan väl inte sluta utan att ha fått ett nytt jobb?

Nej, det kan man ju tycka. Inte jag. Jag känner mig alltför väl (är inte det en låt...? Lisa Nilsson, någon...?), jag är lat och bekväm. Vore så typiskt mig att gå i månader och vara missnöjd bara för att jag inte får mig för att söka jobb... Nej! Friskt vågat, hälften vunnit eller hur var det nu... Så, tillbaks till ruta ett (är inte det också en låt...? Patrik Isaksson?), arbetssökande... Japp...