Ironi...

Jag städar när jag är arg och jag blir arg för att jag måste städa!

Det är lätt att tyda mitt kroppsspråk när jag är arg för då far jag runt som en skållad iller, högröd i ansiktet med sammanbitna läppar och plockar och dammar och stuvar undan och sorterar. Där emellan stannar jag upp och vänder mig mot Johan (om det är han jag är arg på och det är det ju oftast) och skjuter av en salva med svordomar och "du ska minsann veta..." och "i det här hemmet är det bara jag som ...bla bla bla". Sedan fortsätter jag att frenetiskt försöka putsa tapeten bakom garderoben eller sortera trosorna i inköpskronologisk ordning. Svetten sprutar och Johan står antingen och tittar på (och försöker förstå när man någonsin smutsar ner den biten tapet bakom garderoben...) eller som för det mesta, går till ett annat rum och kollar på TV eller någon annan meningslös sysselsättning som får mitt putsande att accelerera i hastighet och mitt tonläge att höjas ytterligare i en tonart. För nästan det enda vi bråkar om är just det så klichéfärgade ämnet som STÄDNING. Jag tycker att han aldrig tar initiativet till att börja städa vilket då alltid resluterar i att städning sker på mina order (vilket inte bara gör mig till ngn j-a morsa utan även en tjatkärring och en surf-a). Och ju mer jag städar desto mer tycker jag synd om mig själv som måste städa och desto mer antar mitt ansikte grönsaken tomat. Och vad det gäller Johan, han får sin beskärda del av ingorans (om nu det är ett riktigt ord...), skäll, hugg, slag och tårar. Jag är en logiskt tänkande människa som vet att jag är nöjd när städningen är över men liksom barnen är det tillfredsställande känslan så långt borta och så abstrakt så jag når den inte. (Och Johan hjälper till ibland han också, lördagar udda veckor, mellan 11 och 11.23 OM datorn lagt av...Eller när vi i förhand bestämt, bokat och planerat att vi ska städa tillsammans)

Idag var ingen rolig dag. Det är söndag, klockan är 15.03 och Johan åkte för dryga timmen sen. Han har lossning i S-holm imorgon, måndag morgon, så då måste han åka redan i dag på dan. Fy fan vilket jävla jobb! Jag hatar hans jobb! Helgen blir så kort så man hinner inget och man är så stressad! Så klart så sov vi jättelänge så vi hann inte mer än äta frukost så skulle han åka. Vi hade bestämt att vi skulle röja hemma idag men vi hann ju ingenting. Så vad gör jag? Jag börjar städa! Ansiktsfärgen blir mörkare liksom ögonen smalnar och läpparna blir obefintliga. Och så börjas det: Jag städar och skriker och packar sopor och skäller och diskar och vrålar. Sen ska han åka. Då står jag i hallen och grinar och förbannar hans chef och jobb och att han måste åka och att han lämnar mig. Igen. För att bli borta kanske hela veckan. Återigen står jag ensam hemma med all disk, allt damm, all tvätt och alla mina ledsna känslor i en röra på golvet! Ring en kompis! Ta en frukt! Ta ett glas vatten! Ta på dig skorna och gå ut! (Mammas svar på allt under vår uppväxt) Nej...jag vill inte. Jag ska sitta här och tycka synd om mig själv, grina och äta godis och tjuvsnusa och försöka sända ut skuldkänslor till alla er som inte ringer mig och frågar hur jag mår idag. FÖR JAG MÅR INTE BRA! JAG ÄR ARG OCH LEDSEN OCH ENSAM!

Eller så samlar jag mig och försöker vara den vuxna kvinna min ålder skvallrar om och så vänder jag detta till något bra. Jag tar på mig skorna och tar en promenad. Jag lägger mig i badet och rakar benen och packar in håret. Kanske fixar jag mina hennamissfärgade naglar och nopprar mina buskiga bryn för att känna mig lite bättre och fräschare. Eller så kanske JAG ringer en kompis och berättar hur jag mår.

Hej igen nu har jag funderat en stund. Som en vuxen människa som har ett förhållande och ett jobb och flera syskon så har man ju fått lära sig att kompromissa. Jag tror att jag ska bada och raka benen och k-a-n-s-k-e ta en promenad och kanske äta lite godis ikväll. Sen ska jag ringa till Johan och säga att jag vet att det inte är hans fel och att jag vet att han inte heller vill åka på söndagar och att jag vet att han älskar mig och att jag vet att han måste jobba och att jag vet att han gör allt i världen för min skull! Och så ska jag berätta att jag har städat hela lägenheten och att jag har diskat och att jag har lagat två av hans jeans och att jag har bokat tvättstugan så jag kan tvätta och vika och lägga in hans tvätt i hans garderob tills han kommer hem igen. Tills han kommer hem igen och allt börjar om. Två dagar i veckan. Då ska vi älska, bråka, laga mat och handla, shoppa, umgås, ligga med varandra, gå på bio, hjälpa vänner, hänga upp den där tavlan, byta sängkläder, hyra film, äta på restaurang, slappa i soffan, åka bil, kolla facebook, planera framtid och jul och liv. Men vad gör man inte? Vad gör man inte för att vara så där jävla lycklig som i TV-reklamen? Vilken tur att man är en superkvinna! En superkvinna med långa svarta hår på bena, buskiga ögonbryn och orangea naglar. Men en j-a ren lägenhet!