Kan det bli värre? Jo då, vänta bara...

Efter mitt självförtroendefall på förmiddagen rasade det bara utför. Idag har jag utan tvekan haft min värsta dag på väldigt, väldigt länge... Efter hårfärgningen skulle jag rensa avloppet så att inte Johan skulle få mord i sinnet då han eventuellt skulle kunna hitta en orange hårråtta som täppt till hela avloppet efter min amatörfrisering. Avloppet gav ifrån sig ett stön av obehaglig lukt när jag lyfte gallret. Reneés dotter som man är slet jag fram en husmors bästa medicin mot det mesta, KLORIN! Vem älskar inte doften av ett klorindoftande badrum? Vad kan kännas mer rent? Om det inte vore för de otrevliga eksem jag fick sist när jag provade, så skulle jag använda klorin som parfym. Mmmm, rent och fräscht! Men vad händer? Jag fick nå´ slags hybris och skvätte frenetiskt klorin runt hela mig och badrummet och mina älskade leggings fick på bråkdelen av en sekund vattkoppor. I samma stund som jag fick det på benen blektes det. Oj, vad fort det gick. Ha, kul, mina leggings...(underläppen vid knäna´...)

Men var det allt? Blev det inte värre? Lugn. Veronica kan skriva intyg på min fasa att bli utelåst. Jag har vidtagit olika åtgärder utifall detta skulle hända. Min dörr går inte att försätta i upplåst läge, detta resulterar i att man måste ha nyckel med sig så fort man lämnar lägenheten. På grund av det ständiga luftdraget från trapphuset blåser dörren gärna igen så jag har löst detta genom att dela ut reservnycklar till diverse folk, Johans morfars särbo, Veronica, hon i kassan på ICA, killen som kör sopbilen, Agda på 4:e våningen... Ironiskt nog hände idag det motsatta. JAG BLEV INLÅST! Jag skulle gå ut ur lgh:en och ska låsa upp dörren inifrån och får låskolven i näven! Jag kom inte ut! Jag reagerade som en vuxen rationell människa, jag fick panik, ringde stackars Johan och gallskrek! Vad skulle jag ta mig till? Efter att ha gått igenom hela städskåpet efter diverse verktyg att pilla in i låset, klickade till slut dörren upp. Vid det här laget hade jag ringt Ingrid och sagt (skrikit) åt henne att komma och låsa ut mig, skällt på Johan för att vi bor i ett skithus i en skitstad och han hade ett skitjobb som aldrig var hemma för att kunna rädda mig ur just såna här hemska skitsituationer. Jag var kallsvettig och stekhet och en puls på runt 1350 slag i minuten. Jag som skulle på banken!

Hur som helst kom jag ut ur helveteshålet (min lägenhet) drämde igen dörren så att speglarna i hallen (äntligen) säkert lossnade och gick i 294 års olycka, rusande till banken och hann (konstigt nog) precis dit innan vakten bar ut mig på grund av stängning (precis som förr på krogen). Jag som skulle njuta av höstsolen och strosa runt på Mariaplan på min enda lediga dag, fick omplanera och rusa tillbaka till mitt kvarter för att försöka få tag på nån slags vaktmästare innan kontorstidens utgång. Lycka till...

Vicevärdens öppettider var till och med snäppet värre:

Måndag 18-19 ojämna veckor

Till råga på allt kommer det nu säkert att sättas upp varningslappar om en galen norrlänning som sprider skräck bland de äldre hyresgästerna på seglaregatan. Jag hann minsann haffa två grannar i hissen på väg till banken och inte var man sen att skrika ut sitt missnöje över de klena dörrar som ska kallas skydd. Skydd för vem mot vem? Här tar man sig ju inte ens ut!

Tur som jag har så har jag en svärmor som har en telefon. Och ett sinne för samordning. Hon är väl minst sagt inte riktigt lika dramatisk som jag utan tog i tur och ordning och ringde runt HSB´s hela telefonkatalog tills hon till slut ringde mig och sa att en vaktmästare var på väg om 10 minuter för att fixa mitt lås. Jag var nu åter på plats i helveteshålet men kände mig lite lugnare eftersom jag hittat en lämplig skruvmejsel som gick att använda som låsöppnare. Alldeles innan vaktmästaren skulle komma var jag ju så klart tvungen att pilla lite på egen hand i låset vilket ledde till att det fastnade nån konstig sak i hålet där jag vred om mejseln. Det gick nu inte alls att öppna dörren, inte ens med mejsel och våld. Jag hade provat. Så nu var jag åter inlåst och denna gång på riktigt. Vid det här laget hade mina nerver kastat in handuken och låg utspridda någonstans mellan hissen och min lgh´s dörr. Till råga på detta var cigarretterna slut också. Mitt humör var på topp. Eftersom jag inte hör ringklockan på dörren tog jag med mejseln (till ingen nytta) i ena handen och telefonen i andra handen och satte mig på min norska mjölkpall i hallen bredvid dörren och väntade. Vore ju just typiskt att jag inte skulle höra dörrklockan och bli förpassad till ett liv inlåst i lägenheten för evigt med allvarliga nikotinabstinens. Eller i alla fall tills på fredag då Johan kommer hem. Under den här väntetiden ringde Johan igen för att höra hur det gick. Efter en skottsalva svordomar la vi på. Han kommer garanterat att göra slut nu. På nåt vänster fick jag ännu en gång upp dörren och vaktmästaren kunde skruva loss låset för att sedan få ihop det och lovade att det nu var säkert. Jo jo, det tror jag inte en sekund på. Jag har lagt en tegelsten som dörrstopp och trots att det känns lite obehagligt med full insyn i lgh:en från trapphuset så är det bättre än att utsättas för detta trauma igen.

Johan då? Jag skickade ett sms och skrev att jag inte vågade ringa för att jag skämdes så mycket för mitt obefogade stygga, elaka humör riktat mot honom. Han som inte alls hade nån del i dagens olyckliga (skit) händelser. Jag skrev att om han ville prata med mig kunde han ringa och om han inte gjorde det så förstod jag. Jag skulle packa väskan och sova på station (om jag kom ut ur lgh:en förstås). Efter en stund skickade han tillbaka: Ring Puss. Han kan verkligen uttrycka sig, min man!

Jag ringde upp och frågade om han nu ville byta ut sin tjej mot en snällare mindre sur tjej. Då svarade han att alla tjejer ju är lika sura och om de är glada från början blir de ändå sura sen. Det känns skönt att veta att han inte tror att gräset är grönare på andra sidan. Vi vet var vi har varandra.

Puss och go´ natt!