Vem ar do? Vem ar jaaaag?

Jag har ju som sagt börjat jobba med människor med autistiska och psykiska störningar. Det är väldigt spännande men det får mig också att tänka på hur många i min närhet som egentligen också kanske har lite autisktiska drag. Hur avgör man vem som måste bo på ett särskilt boende för sina beteendestörningar? Om man inte pratar om sina udda beteenden och ingen märker dem, få man bo hemma då? Om man blir hindrad i sin vardag på grund av sitt beteende, måste man bo på ett särskilt boende då? Men om man anpassar sin vardag utifrån sitt beteende då? Och ändå har ett fungerande liv? Är man mindre sjuk då? Om man inte får igenom sina beteenden och detta tillför ett stort obehag medföljt av oro, stress och utåtagerande aggressivt beteende, måste man bo på ett boende med personal då? Hur sjuk ska man vara och hur mäter man detta? Jo, det är klart att det finns en måttstock, DSM IV(4), eller vad det nu hette har faktiskt det.

Men jag kollar på min omgivning och tänker efter lite... Min mamma måste gå en särskild väg på morgonpromenaden med hunden och på vägen hem är det lika viktigt att hon tar en annan väg för så gör hon alltid och då ska det vara så. Momma måste göra saker på ett alldeles särskilt sätt i en alldeles särskild ordning. Min sambo har en hel del rutiner som han vill (måste?) genomföra, till exempel vissa affärer som måste besökas på hans lediga tid, obligatoriska klipp på YouTube som måste kollas på, blocket... Många på min nya arbetsplats har ju olika dubbeldiagnoser som sagt och ett orosmoment är krig och kärnvapenattacker. Det får mig osökt att tänka på min Anna. På radio Västernorrland (den enda sanna radiokanalen enligt henne och de andra pensionärerna) gick de för nåt år sen ut med en klass 3-stormvarning. Anna stegade in till chefen, förklarade läget och att hon därmed var tvungen att åka hem för att binda fast diverse lösa föremål. Hon bad inte om ledigt, sjukskrivning eller något annat, hon bara sa att hon skulle åka hem. Sen for hon hem. Chefen stod kvar som en gapande fågelholk. Mycket möjligt begrundande chefen vad det var för kvinna hon hade anställd på sitt socialkontor. Säkert uppstod både ett och två tvivel. På vägen hem ringde Anna alla sina nära och kära och var mycket brydd över att ingen annan var på väg hem för att söka skydd. Vi det tillfället jag fick turen att prata kunde hon inte prata, hon var tvungen att använda båda händerna till sina råbandsknopar runt trädgårdsmöblerna samt se till att vår gamla momma var i säkerhet. Det blev då knabbt ingen storm. Enlig mig. Anna har mycket möjligt en annan mer dramatisk bild av situationen.

Åter till autismen då, jag själv har framför allt en särskild rutin jag måste följa och det är på morgonen. När jag kliver upp är det vissa saker som måste göras och det ska göras i en viss ordning:

Toa, tänder, röka, vatten.

Så är det. Om någon skulle ringa medan jag utför dessa (ritualer?) rutiner får den i andra änden helt enkelt vara med, oavsett toa eller tandborstning.

Sen har vi min svärfar. Han gör/är tvärtom. Eller hur blir det nu...? Min svärmor är en kreativ, initiativrik kvinna med ett förflutet som dagmamma som avskyr flörtkulor (?, ni vet såna där gula och röda som man gjorde kycklingar och tomtar med i dagis). Hur som haver så har hon alltid ett projekt på gång, är det inte att måla en vägg så ska hon bygga om eller klä om en fåtölj eller vad det nu är. Inte sällan ska hon ha med sin make på detta då han är en händig man. Men så fort hon ber (eller beordrar?) honom, på det finkänsliga sätt som vi kvinnor ber våra män om hjälp på, springer (lunkar) han åt motsatt håll. Jag tror att det är hans autistiska ådra, att aldrig göra som hans maka säger. Detta leder självfallet till en stor frustration hos min svärmor som redan då är inne på nästa projekt och vill att svärfar ska öka takten för att kunna hjälpa henne med de nya operationerna hon har satt igång.