Alla och jag.

Slitna jeans, gärna åt de gråa nyanserna som en gång i tiden säkert var svarta, långt stripigt hår, kanske ett band runt huvudet, en gammal urtvättad t-shirt vars tryck skvallrar om musikaliska minnen från 80-talet, och så klart den obligatoriska västen. Vad vore väl utstyrseln utan västen? I alla dess färger och former: jeans, skinn, militärmönstrad, you name it. Ivrigt påsydda tygmärken som även de visar på tidigare erfarenheter inom den musikaliska eran av HÅRDROCK. 57 ooo människor på ett och samma ställe, alla där för samma sak. Jag har varit på IRON MAIDEN och fråga mig inte vad jag gjorde där. Snacka om malplacerad! Jag såg nog ut som en riktig lantis där jag stegade in på Ullevi arena i lördags kväll. Mina ögon höll på fara ur huvve på mig då jag blickade ut över denna sannerligen märkliga folkskara och insåg att jag nog måste ha gått fel. Vad gjorde jag då där? Ni som känner mig vet ju att jag helst föredrar en stilla visa av Tommy Körberg eller då jag ska festa till det lite på tisdagskvällen kan ju faktiskt Brucan åka fram ur min tämligen tunna skivsamling (Tommy Körbergs julfavoriter, Bruce Springsteens greatest hits och nån singel från -93). Jo, men det var väl så att min sambo fått denna upplevelse i födelsedagspresent av sina föräldrar och som den goda kristnan hustru man är så följde jag troget honom till detta inferno av hårdrock. (Men jag fick gå på Burger King på vägen hem! Vad mer kan en kvinna önska?) Men faktiskt var det rätt ok, trots att jag aldrig själv skulle betala för detta. Det är bara Tommy och Brucan som får mina pengar.

Men det var en sak som imponerade rejält och det var när vi (alla 57 000) skulle ut därifrån. I rikting mot centrum tågade vi i samlad trupp liksom ett gigantiskt demonstratationståg. Det var mäktigt.

Det var nästan fullsatt på Ullevi.