Sol ute, sol inne, mord i sinnet.

Med avsikten att kallblodigt plåga och mörda begav vi oss ner till havet. Vinden tilltog då vi närmade oss det mörka vattnet. Himlens svarta moln erinrade nästan om forna krigsdagar. Inte en människa syntes till och det höga gräset längs kajen såg skrämmande ut, som om det döljde något. Vi såg på varandra och med en gemensam nick, inga ord behövdes, vadade vi ut i vattnet. Vi hade vårt uppdrag och vi skulle inte misslyckas. Inte den här gången. Utrustade med ytterst få men dock så skarpa vapen hade vi bara en sak i huvudet:

FISKA KRABBOR!!!

Ok, solen kanske sken och den hårda vinden kanske var den saltdoftande sunnan. Gräset döljde inget annat än lekande barn (till åldern jämngamla med oss i vårt dåvarande sinneslag) och det mörka på himlen var drakar som barnen upphetsat skickade högre och högre upp mot den varma solen. Vid närmare eftertanke var det faktiskt en riktigt vacker eftermiddag vid Tumleheds småbåtshamn. Jag, krabbguiden Veronica och hennes trogna assistent (och lillasyster) Cilla var dock på ett uppdrag. De skulle se till så att jag fick mitt livs första lektion i krabbfiske.

Jag, som i närmare två timmar pratat om att äta upp de krabbor vi skulle fånga blev dock översköljd av en viss känsla av besvikelse då det visade sig att krabborna i fråga inte hade en diameter på mer än cirka 6,5 cm. Ben inräknade. Klorna var då som min lillnagel... Jag måste erkänna att jag till en början var måttligt road över de invanda krabbfiskarnas förslag över att åka och lura upp småkrabbor med hjälp av en hjärtformad håv (!) och klädnypa på snöre. Men så småningom insåg jag att det var bland det roligaste sätten att fördriva en tisdagseftermiddag i mitten på Juli, jag varit med om. Jag fann mig själv skrattandes och hysteriskt skrikandes om vartannat samtidigt som jag hade fullt sjå med att hålla mina 41:or kvar på den extremt smala bryggan.

Tre timmar senare begav vi oss tillbaka till guidens föräldrars hus för att dela med oss av våra (mina) nya erfarenheter likt en gammal fiskare som kommit hem igen efter två år på världens alla hav. Detta visade sig dock överflödigt då ryktet om en galen norrlänning på en av bryggorna nere vid havet, redan hade nått deras hus.

Efter en sen men ack så välkomnad middag följt av kaffe med hembakt var det dags att säga adjö, dock med löftet om att morgondagen skulle ha mer krabbfiske i sitt sköte (då med bikini för maxad bränna och gärna lite vattenblåsor som bevis för ansträngningen).

Taxi Djurasevic´ tog oss tillbaka till hotell Gamla Tumlehedsvägen där jag numera är inskriven på obestämd tid.